Två av världens farligaste brottslingar, Julius Mosca och Octopus Scott, rymmer från sina respektive fängelseceller med kort mellanrum, och det blir upp till kommissarie Lispington på Scotland Yard att ta fast dem. Nyheterna når Agaton Sax, som strax förstår att brottslingarna är påväg till Byköping för att stjäla Tänkande August – Sax brottsspårande dator. För att ytterligare komplicera saken visar det sig att det finns två män som ser på pricken ut som Mosca och Scott, och som Lispington med jämna mellanrum burar in istället. De två männen beger sig till Byköping för att få hjälp av Agaton Sax att rentvå sina namn, men vid samma tidpunkt dyker även Mosca och Scott upp i Byköping för att sätta sin plan i verket. Agaton Sax måste därför använda all sin list för att lura bovarna och se till att kommissarie Lispington tar fast rätt personer, innan de lyckas stjäla Tänkande August.
Agaton Sax och Byköpings gästabud var en helt ny bekantskap för mig, jag har inte ens läst böckerna fast de egentligen borde vara precis min tekopp. Enligt Wikipedia ska detta vara den första helanimerade svenska filmen, då både I huvet på en gammal gubbe och Dunderklumpen! har spelfilmsinslag. Som sådan är den förstås väldigt intressant, och det förklarar också många aspekter av filmen som jag hade svårt för – det fanns helt enkelt ingen tradition eller vana av att producera tecknad film, vilket tyvärr syns i slutresultatet. Men vi ska väl beta av de olika delarna en och en i taget, som vanligt.
Först och främst gäller det själva handlingen. Filmen bygger på boken med samma namn, och då jag som sagt inte läst boken kan jag inte bedöma hur mycket som ändrats; en snabb koll på Wikipedia verkar dock ge sken av handlingen behållits i stora drag men att tjuvarnas plan i boken är att kidnappa Agaton Sax själv, och inte Tänkande August. Orsaken till detta kan bero på att man ville få in biljakten i slutet av filmen där Sax ger sig iväg i Byköpings brandbil för att förhindra att Mosca och Scott hinner lämna landet i flygplan. Den scenen sticker ut och är riktigt bra, så den ändringen tycker jag var helt befogad. Resten av handlingen lämnar dock en hel del att önska. Hela förväxlingsbiten med de stackars männen som ser ut som Mosca och Scott och som hela tiden blir arresterade av Lispington är tycker jag mest är i vägen. Jag förstår att den finns med för att göra hela historien lite mer intressant, och att de behöver befinna sig i Byköping samtidigt som de riktiga skurkarna, men det känns väldigt forcerat. Framförallt ger det upphov till väldigt konstiga scener där Lispington jagar dem upp i en skidlift och sen plötsligt befinner sig flera kilometer från Byköping. Just Byköpings geografi är ett annat irritationsmoment. Det verkar vara olika stora avstånd till olika delar av staden utifrån hur det passar in i handlingen, och ger ingen enhetlig bild av hur Byköping egentligen ser ut. Ibland verkar det gå att ta sig till en del på bara någon minut, i andra fall tar det väldigt lång tid.
En annan del i handlingen är när Scott och Moscas skurkgäng tagit över gästabudet på Byköpingshus och låtsas vara det band som ska spela. De väljer då att spela en låt där de rakt igenom hånar Agaton Sax, som är hedersgäst på tillställningen! Nog för att Sax redan genomskådat bovarna och vet vad som är i görningen, men borde man inte som skurk vilja dölja sina planer lite bättre? På tal om låtarna så tycker jag att de är bland det värsta i hela filmen. De fyller ingen funktion mer än att ta upp lite tid (kanske såg man det som kutym att tecknade långfilmer skulle ha sånger?) och de för inte handlingen framåt, ett prima exempel är låten som Sax hund sjunger. Det finns sådana låtar i många filmer, men här kan jag inte ens tycka om låtarna som låtar i sin egen rätt, och då blir det svårt. Det hade kanske gått bra om texterna var bättre, för just nu består de till stor del av nödrim, men jag är tveksam till om jag hade tyckt särskilt mycket bättre om dem då.
Till skillnad från sångerna är filmens instrumentalmusik dock väldigt bra. När Scott och Moscas dubbelgångare kommer till Byköping och hela Byköping tror att de är de riktiga bovarna spelas tillexempel en väldigt spännande liten melodislinga med fagott och brass som verkligen framhäver hur farliga Scott och Mosca är, och vi som tittare är lika övertygade som byborna om att det är just skurkarna. Fiffigt!
Rent generellt gillar jag stilen som filmen är animerad i, men även här dyker det upp ett antal brister. En av skurkarna i Scott och Moscas skurkgäng har t.ex. väldigt stora händer, vars storlek varierar från scen till scen. I någon scen är de så pass stora att det är större än hans medkumpans huvud, medan de i nästa är i mer proportion till resten av kroppen. Detta proportionsproblem kommer och går under hela filmen. Några reaktioner, bland annat Lispingtons, blir nästan lite stumfilmsaktiga: när Lispington skakar på huvudet känns det som att det saknas några bilder däremellan, det blir för hackigt på något sätt. Jag gillar dock designen på både Agaton Sax och faster Tilda – de känns genomtänkta och genomarbetade.
Något som är riktigt bra är dubbningen. Detta är kanske inte så konstigt eftersom vi i Sverige under lång tid varit väldigt duktiga på att dubba, men det bör ändå lyftas fram. Särskilt Olof Thunberg som Agaton, Isa Quensel som faster Tilda och Bert-Åke Varg som berättaren sätter an tonen och spänningen direkt, och det känns väldigt nostalgiskt, trots att jag inte sett filmen tidigare. Det är egentligen bara en sak jag tycker är konstig: i Mosca och Scotts gäng finns en kvinnlig skurk, som har en kvinnlig sångröst (Annica Risberg, förmodar jag, det är den enda kvinna utöver Isa Quensel som finns med i rollistan), men hennes talröst görs av en man. Jag förstår inte alls varför man valt att göra så, det hade varit mycket bättre med en kvinnlig talröst också.
För den som vill se hela filmen vill jag tipsa om bibliotekstjänsten Cineasterna. De allra flesta svenska folkbibliotek är anslutna, och genom att använda ditt lånekort och pinkod kan du streama film som kan vara svår att få tag på på andra tjänster. Där har jag bland annat hittat just Agaton Sax och Byköpings gästabud, men även Resan till Melonia och en hel del utländska filmer. Olika bibliotek har olika gränser, men en standardgräns verkar vara två filmer/vecka.
NIMHs hemlighet 