Invånarna i Whoville älskar julen och allt som har med den att göra – det finns inte tillräckligt med dekorationer, julpynt, julmusik och julmat för att en Who någonsin ska tycka att det är för mycket. Det här irriterar Grinchen som bor på berget Crumpit nära Whoville. Han hatar julen och allt som har med julen att göra, och därför bestämmer han sig för att han ska sätta p för julen det här året. Tillsammans med sin hund Max funderar han ut en hemsk plan där han ska förklä sig till tomten och sedan stjäla julen. Han syr en tomtedräkt och luva, letar fram en stor släde som han fyller med tomma säckar och klär ut Max till en ren genom att knyta fast ett renhorn på Max huvud. Så är det av ner till Whoville natten till juldagen, där alla Whos ligger och drömmer sött i sina sängar.
Grinchen klättrar in genom husens skorstenar och stjäl allt han kommer åt, såväl julsaker som varenda liten brödsmula. Det enda han lämnar är spikar och tråd på väggarna där saker har suttit. Inte ens när han håller på att bli påkommen av ett barn slutar han, utan ljuger om att han ska ta med hennes gran och reparera ett ljus och sedan lämna tillbaka den. Max samlar ihop alla säckar och när Grinchen har länsat det sista huset och också tagit den stora julgranen från torget beger de sig hemåt, upp till toppen på Crumpit. Där tänker Grinchen putta ner alla julsaker i avgrunden, men först pausar han för att höra alla sorgsna utrop från Whoville när invånarna vaknar och upptäcker att hela julen är borta. Så hörs ett ljud, men det är ingen gråt, utan en finstämd kör som sjunger julsånger. Grinchen inser då att julen kanske inte alls har med prylar att göra, utan att det mer handlar om gemenskap och glädje. Han räddar släden med klappar och pynt och åker tillbaka ner till Whoville där han och Max ger tillbaka allt de stulit. Grinchen bjuds med i gemenskapen och får dela en julmiddag tillsammans med alla andra i Whoville.
Den här tv-filmen var den första filmatiseringen av Dr Seuss berättelse om den gröna filuren Grinchen som hatar julen, och blev direkt en klassiker i USA där den visats i princip varje jul sedan 1966. Filmen hade så stor påverkan att man valde att göra en prequel 1977 som utspelar sig under Halloween där man får veta mer om Grinchens bakgrund och hans förhållande till invånarna i Whoville, och ytterligare en film 1982 som är en cross-over mellan Grinchen och en annan Dr Seuss-karaktär: The Cat in the Hat. Det är uppenbart varför den här filmen blivit en tradition i USA: den understryker julens egentliga syfte (och liknar därför på sätt och vis A Charlie Brown Christmas, som hade haft premiär året före den här filmen) men gör det på ett okonventionellt sätt genom en huvudkaraktär som avskyr allt som har med julen att göra. På så sätt tilltalar den både riktiga julälskare och personer som har svårt för all hysteri, kommersialism och krimskrams som ofta förknippas med julen. Jag tänker att den senare kategorin kan känna någon slags tillfredsställelse i Grinchens lömska plan och sättet han utför den på; jag tillhör den första kategorin, alltså julälskarna, men jag kan ändå uppskatta det finurliga i hans plan. Hans slingrande på golvet likt en orm, hans sätt att använda en käpp som biljardkö och stöta ner alla julgranskulorna från granen, hur han använder julkransar som ringar att svinga sig mellan husen eller att låta leksakerna själva gå eller rulla in i säcken. Just det utgör en fin parallell till I jultomtens verkstad, där leksakerna marscherar in i säcken som tomten ska ta med sig ut till barnen han besöker, medan leksakerna i den här filmen marscherar in i Grinchens säck för att tas ifrån barnen som skulle ha fått dem.
Filmen har också rätt längd för att bli en tradition, runt 25 minuter. Det innebär dock att vi inte direkt får någon chans att förstå varför Grinchen hatar julen så mycket, eller förstå hans förhållande till invånarna i Whoville. Detta försökte man råda bot på genom den tidigare nämnda Halloween-filmen, och man broderar även ut den här delen av berättelsen ordentligt i Jim Carrey-versionen från 2000. Det är egentligen inget som behövs för att förstå och uppskatta berättelsen, men nog tycker jag att det blir lite tydligare. Framförallt skulle man vilja veta om Who-arna förstår att det är Grinchen som stulit allt, och hur deras reaktion är när han kommer tillbaka med sakerna. Även relationen mellan Max och Grinchen är tydligare i bland annat Jim Carrey-versionen. I den här filmen känns det mer som att Grinchen hunsar Max och inte att han faktiskt bryr sig om sin hund. Detta exemplifieras genom att Max får slita för att hålla symaskinen igång när Grinchen syr sin tomtedräkt, och tvingas både springa framför släden i nerförsbackar och dra den tillbaka upp till Crumpit. När Grinchen räddar Max från att dras med släden ner i avgrunden är det heller inte klart om Grinchen gör det för att rädda Max, eller för att rädda julsakerna genom att ta tag i Max. Allt det här är egentligen en petitess, men det känns rätt naturligt att de senare varianterna tar avstamp i just de här punkterna.
Den här filmens status som första version har inneburit att alla senare versioner måste leva upp till den här, och att vissa saker som etableras i den här versionen anses som vedertagna för Grinchen. Ett exempel på detta är sången ”You’re a Mean One Mr. Grinch” som skrevs för den här filmen, men som sedan återkommer både i Jim Carrey-versionen och den nya tecknade långfilmen från 2018. Låten sjungs av Thurl Ravenscroft, som annars mest är känd för att ha gjort rösten till tigern Tony för Kellogs Frosted Flakes. Ravenscroft står inte med i eftertexterna, och därför var det länge okänt vem som sjöng. Vissa trodde att det var berättarrösten Boris Karloff, medan andra var tvärsäkra på att det var Tennessee Ford. När han väl krediterades ordentligt lyckades han få en postum Billboard-hit, eftersom den seglade upp på plats 32 i januari 2021. Ravenscroft var också en del av sånggruppen The Mellomen som körade bakom flera stora namn (såsom Bing Crosby och Rosemary Clooney) och i ett antal Disneyfilmer, däribland som hundarna som är instängda hos hundfångaren i Lady och Lufsen. Annars är filmens stora stjärna Boris Karloff, som gör en strålande insats både som berättare och som Grinchens röst. En perfekt avvägning mellan de olika rollerna, och med tydlig leverans. Personligen tycker jag att det är väldigt kul att någon som gjort karriär som filmdukens monster, som ofta inte har repliker, också får göra avtryck genom en ordentligt talroll.
Det sista vi måste prata om är den svenska titeln…När Grunken knyckte julen. Först trodde jag att det bara var ett skämt, jag kunde inte hitta något om den titeln på Svensk filmdatabas (som annars brukar vara väldigt tillförlitlig, men den här räknas väl inte som en riktig film, utan som ett tv-program) och de enda googleträffarna var från bloggar och sidor som verkade hänvisa till varandra. Men så hittade jag en gammal tv-tablå från 1990 på Svensk mediedatabas och jo, det stämde. När Grunken knyckte julen. Det är svårt att ta den titeln på allvar. Jag förstår att man behöver en svensk titel, men Grunken? Jag har försökt leta för att se om Dr Seuss bok översattes till svenska och Grinchen fick namnet Grunken redan då, men har inte lyckats. Om någon läsare har mer information får ni gärna dela med er!
NIMHs hemlighet 