The Sword in the Stone/Svärdet i stenen (1963)

När den gamle kungen av England dör finns ingen som kan ta över tronen. Genom ett himmelskt under dyker ett svärd upp på en kyrkogård, men svärdet sitter fast i ett städ som står på en sten. En inskription på svärdet meddelar att den som lyckas dra upp det ur städet och stenen är den rättmätiga konungen av England. Många provar sin lycka, men ingen lyckas dra upp svärdet, och kort därefter glöms svärdet bort…

I ett medeltida England lever trollkarlen Merlin tillsammans med sin talande uggla Arkimedes. Eftersom Merlin kan se in i framtiden vet han att han snart ska träffa en betydelsefull person, men han vet inte vem. Denna person visar sig vara den föräldralösa 12-åringen Artur, som kallas Pysen av sin fosterfar Sir Hector och fosterbror Kaj. Efter att han råkat förstöra Kajs jakt beger sig Artur in i den mörka skogen för att hämta Kajs pil, och det är då han råkar trilla in hos Merlin. Merlin bestämmer sig snabbt för att bli Pysens lärare, och tar med sig honom och hela sitt bohag till Sir Hectors slott, där han installerar sig med Sir Hectors tveksamma tillåtelse.

Därpå följer flera okonventionella lektioner, där Merlin förvandlar sig själv och Pysen till fiskar (och de måste undkomma en hemsk gädda i vallgraven) och ekorrar (där Pysen både får en efterhängsen ekorrflicka efter sig och hamnar i livsfara när en varg vill äta upp honom). När Merlin förvandlar Pysen till en fågel råkar han i klorna på häxan Madame Mim, och Merlin måste då besegra henne i en magisk duell. Merlins trollkonster uppskattas dock inte av Sir Hector, särskilt inte efter att han förtrollat allt porslin i köket till att diska sig själv, och det kostar Pysen en plats som Kajs väpnare under tornerspelen på juldagen. Att vara Kajs väpnare är en stor dröm för Pysen, och just det här tornerspelet är extra viktigt – vinnaren av spelet kommer utropas till nästa kung av England.

Det börjar bli dags för tornerspelen, men Kajs nya väpnare har blivit sjuk och Pysen får därför tillbaka sin tjänst. När han berättar detta för Merlin blir han så arg att han flyger iväg till 1900-talets Bermuda, och Pysen blir ensam kvar med Arkimedes. De åker till London och tornerspelen börjar, när Artur inser att han glömt Kajs svärd på värdshuset. Han springer tillbaka men det är låst, men då upptäcker han ett svärd som står i ett städ på en sten på en kyrkogård. Han drar ut svärdet och när detta upptäcks inser man att han är Englands rättmätige konung. Pysen kröns nu till kung Artur av England, men han är inte särskilt glad över detta. Han ropar på Merlin, som kommer tillbaka från sin semester på 1900-talet, och tillsammans är de nu beredda att möta framtiden.

Svärdet i stenen är min go-to-film när jag är sjuk. Jag tittar alltid på den vid de tillfällena. Som tur är är jag väldigt sällan sjuk, men det blir väl i alla fall någon gång varje år. Det här är så inarbetat att min sambo numera startar filmen åt mig för han vet att det är det jag vill se. Inför det här inlägget har jag dock sett filmen när jag varit frisk så att jag kan vara säker på att alla åsikter inte bara är någon slags feberyra. Att det är just Svärdet i stenen som är min sjukfilm har nog att göra med att den är charmig, har snygga teckningar och är lagom intressant hela tiden utan att vara pulshöjande. Det är inte jättemycket action, men det finns scener som driver upp tempot. Man kan dock vara helt lugn hela tiden på att inget farligt kommer hända. De olika ”lektionerna” där Pysen förvandlas till olika djur gör att man håller intresset uppe trots det låga tempot. Det hjälper också att filmen har några riktigt roliga karaktärer, framför allt i Arkimedes som är sådär småsur och puttrig men med ett skarpt intellekt. Arkimedes har också de klart bästa replikerna och balanserar Merlins lite flummiga sätt.

Men för att börja från början. Något jag gillar med den här filmen är hur den slår an tonen direkt. Likt många andra Disneyfilmer öppnar den med en sagobok där vi får veta bakgrunden och det som hänt innan, men här sjungs bokens inledande kapitel. Även utan sångaren förstår vi dock när i tiden vi befinner oss, för det syns väldigt tydligt att det är medeltid. Det här är också ett smart sätt att introducera svärdet i stenen och poängtera hur viktigt det är för filmen. I övrigt omnämns det ju inte innan återkommer först i slutet. Hade vi inte haft den är introduktionen hade ögonblicket när Pysen drar ut svärdet inte varit lika stark. Det är en fin avvägning att introducera något viktigt när det i övrigt inte återkommer i handlingen, men här tycker jag att man lyckas bra. Det konstiga i den här filmen är väl dock att man sedan inte återkopplar till boken i slutet av filmen, utan vi får ett vanligt filmslut. Det ska väl påpekas att det finns andra filmer som gör samma sak, exempelvis Pinocchio, men i den träffar vi först Benjamin Syrsa, som berättar hela filmen. I den här och exempelvis Askungen är bokpärmen det första vi möter, och det hade därför varit rimligt att bokpärmen också slås igen som det sista vi ser, men det sker alltså inte i Svärdet i stenen. Jag vet inte vad detta beror på, men jag tänker att en orsak är att Walt vid den här tiden inte längre var lika involverad i de tecknade långfilmerna.

Walt hade flyttat fokus över till Disneyland och till tv-serier, och lämnat över mycket ansvar av filmproduktionen till andra. Produktionen av Svärdet i stenen var rätt skakig: efter att Pongo och de 101 dalmatinerna hade släppts var tanken att man skulle släppa två nya tecknade filmer, Svärdet i stenen och Chanticleer, en berättelse om en tupp som tror att hans galande är det som får solen att stiga varje morgon. Flera Disneyveteraner jobbade länge på förproduktionen av Chanticleer, men vid ett produktionsmöte skrotades hela idén efter kommentarer om att det var svårt att göra en tupp till en övertygande huvudroll. De olika animatörerna fick nu jobba med Svärdet i stenen istället, och några av dem var irriterade över att Bill Peet (som var manusansvarig för Svärdet i stenen) inte hade stöttat Chanticleer-projektet mer. Peet hade själv problem att få till ett fungerande manus för Svärdet i stenen: Disney hade köpt rättigheterna till T.H. Whites bok redan 1939 men inte gjort något med det förrän nu. Dessutom upplevde Peet att animatörerna som fått överge Chanticleer aldrig riktigt förstod vad han ville göra med Svärdet i stenen och därmed blev hela produktionen rörig.

I bokintroduktionsscenen får vi se prov på riktigt vackra bakgrunder, och särskilt ögonblicket då svärdet materialiseras när himlen öppnar upp och skiner ner på kyrkogården ger oss en riktigt vacker övergång från bok till film. Alla stilistiska scener därefter på riddare som försöker dra ut svärdet till att svärdet mörknar och ogräs tar över är också väldigt snyggt gjort och det ger en väldigt fin övergång till nästa scen då vi plötsligt befinner os i en mörk skog under medeltiden och stöter på Merlin. Här hade gärna de mörka undertonerna i både teckning och musik fått fortsätta längre för min del, men med tanke på vilken humoristisk karaktär förstår jag att man vill snabbt vill bryta det mörka. Det visar på ett sätt hur modern och framåt Merlin är, och att han är en man av en annan tid. Från Merlins filosoferande om vem den betydelsefulla gästen som ska komma på besök är går vi sedan in i ytterligare en snygg scenövergång där vi introduceras till Pysen och Kaj. Väldigt fint gjort alltihop och vi får bra koll på våra viktiga karaktärer direkt. Stilen i övrigt i filmen är samma xerografistil som i Pongo, där vi ser animatörernas linjer, men för den här filmen skulle jag verkligen slå ett slag för specialeffekterna. Blixtarna och regnet när Merlin precis flyttat in i tornet hos Sir Hector känns väldigt naturliga (det ser verkligen blött ut!) och när Merlin och Pysen går förbi vallgraven innan de förvandlas till fiskar glittrar vattnet på samma sätt som verkligt vatten. Andra fina detaljer är alla magiska puffar och händelser under förtrollningarna och den magiska duellen mellan Merlin och Mim. Det känns verkligen magiskt, och också väldigt lättsamt.

Magiscenerna är de som bär hela filmen, både handlingsmässigt och rent underhållningsmässigt. Pysens lektioner där han förvandlas till olika djur ger både karaktärsutveckling och också några riktigt roliga scener, som när Arkimedes räddar Pysen från att bli gäddmat eller när en äldre ekorrhona fattar tycke för Merlin. Scenen mellan Sir Hector, Kaj och det förhäxade köket är rätt rolig, men är egentligen en lite mer förhöjd version av ”Higitus Figitus”. Annars är den stora scenen den magiska duellen mellan Mim och Merlin, som jag dock tycker lider lite av att Mim hela tiden har övertaget. Det känns lite fånigt att Merlin bara kommer på mindre relativt harmlösa djur att förvandla sig till medan Mim konsekvent väljer rovdjur. Det hade varit mer intressant om kampen var mer jämn innan Merlin kommer på genidraget att förvandla sig till en bacill. Mim är dock en spännande skurkkaraktär när man jämför med andra Disneyfilmer. En tydligt komisk karaktär, och vi får egentligen aldrig veta vem hon är eller vad hon kan göra, utan får bara acceptera att hon är en fiende till Merlin. Man behöver inte alltid ha en hel bakgrund till en karaktär, men liksom resten av filmen blir mötet med Mim bara en kort episod som vi snabbt tar oss förbi, istället för att kännas som något riktigt farligt.

Magiscenerna är dock inte bara flams: en av dem ger oss en av Disneys sorgligaste och mest sårbara scener – den med ekorrflickan. Efter att Pysen blivit pojke igen blir hon helt förkrossad av hjärtesorg, och det är svårt att inte känna med henne. Det är en så enkel situation men den blir så oerhört drabbande och väcker så många känslor på en och samma gång. Det finns ingen annan utgång, men man önskar ändå att hon hade kunnat få ett lyckligt slut, särskilt efter hennes hjältemodiga insats att rädda den hon älskar från vargen. Känslorna förhöjs extra av hennes högljudda snyftningar och George Bruns stämningsfulla bakgrundsmusik.

George Bruns gjorde mycket av filmmusiken till Disneys tecknad långfilmer från Törnrosa och framåt, och han gör några blinkningar till just den filmen i scenen med den magiska duellen. När Mim förvandlar sig till drake hör vi samma melodislinga som spelas när Den onda féen förvandlas till drake och man har dessutom återanvänt cymbalslagen som representerar varje gång draken sprutar eld (två andra s.k. ”påskägg” i filmen är att hjorten Kaj ska skjuta i början av filmen är Bambis mamma och under tornerspelet har man återanvänt animation från The Truth About Mother Goose). När det gäller Svärdet i stenen tycker jag att Bruns filmmusik är starkare än sångerna. De två mest minnesvärda sångerna är ”Higitus Figitus” och ”Den mäktiga trollpackan Mim” – den förstnämnda för att Merlin är härligt flamsig och den sistnämnda för att det alltid är härligt med skurkar som egoistiskt sjunger om sig själva och visar alla sina färdigheter. ”Higitus Figitus” hjälps betydligt av den morska sockerskålen, som mobbar sig längst fram i ledet – så mycket personlighet i något så litet! I övrigt är sångerna lätta att glömma bort. Bruns musik däremot förhöjer alla scener, särskilt när svärdet dras ur stenen, där valet av kör och ljuset som lyser upp svärdet är en perfekt kombination.

När det gäller dubbningen är det här en av få filmer från Disneys tidiga filmer som bara har en svensk dubbning. Det tycker jag är en väldigt tur, för det är en oerhört bra svensk dubbning och är förmodligen en starkt bidragande orsak till att jag tycker om att se om den här filmen så mycket. Alla skådespelarinsatser är riktigt bra, särskilt Lars Ekborg som är perfekt som Merlin (jag har svårt att höra att det är Ekborg) och även Guy de la Berg som Arkimedes. Vissa repliker är bättre på svenska, däribland Merlins ”Häng och dra” (en: ”Blast it all”), men när jag såg originaldubbningen slogs jag av hur mycket som gått förlorat i översättningen. Vissa saker är helt enkelt för svåra att översätta, som när Merlin trollar fram ett snöfall inne hos Sir Hector. I svenska dubbningen kallar Hector det för en ”inomhussnöstorm”, på engelska ”a wizard blizzard”, vilket är mycket roligare.  En annan är filmens allra sista replik, där Merlin försöker förklara vad film är: ”Det är någonting i stil med tv, men utan länkfel” – jämför det med originalets ”That’s something like television, without commercials”. På den här tiden hade vi ju inte reklam-tv i Sverige, så det är inte konstigt att man var tvungen att ändra repliken helt, men jag har aldrig förstått vad Merlin har menat med den repliken och jag förstår fortfarande inte vad länkfel är för något.

Något annat som slog mig var hur olika röstkvalitéerna var i de båda dubbningarna. I vanliga fall brukar man höra en viss likhet mellan original och den svenska dubbningen, men i det här fallet har man emellanåt valt helt andra typer av röster. Sångaren i början sjunger ex på helt olika sätt, där den svenske sångaren sjunger betydligt mer klassiskt, och De la Berg har en helt annan typ av röst än den amerikanske Junius Matthews. I båda de fallen fungerar det dock bra. Den riktiga reaktionen kom när jag hörde Kajs amerikanska röst. Dels är den helt annorlunda, men framför allt så talar han med en helt horribel engelsk dialekt och det är så väldigt tydligt att han inte är engelsman, utan försöker härma, med ett väldigt dåligt resultat. Det blir än konstigare att man valt att göra så iochmed att Pysens tre (!) röster pratar amerikanska. Med tanke på att man inte haft några som helst problem att få fram barn som kan prata brittisk engelska till bland annat Peter Pan och Alice i Underlandet så är det konstigt att man inte gjort det till den här filmen. Men det kanske har med produktionens rörighet att göra, precis som Pysens tre röster. Ja, det är tre pojkar som delar på Pysens roll eftersom den första, Rickie Sorensen, kom in i målbrottet under produktionen och han ersattes av regissören Wolfgang Reithermans två söner. Problemet är att de har väldigt olika röster och det hörs väldigt tydligt, ibland är alla tre röster i samma scen! En sådan är i slutet när Pysen blivit kung och springer runt i sitt slott och ropar efter Merlin – från en replik till en annan ändras hans röst helt. Det är otroligt märkligt och man tappar helt fokus som tittare. Här måste jag säga att valet av Peter Schildt i den svenska dubbningen är mycket bättre, inte bara för att det är en och samma röst, men också för att han har klart mycket bättre inlevelse och ger ett mycket mer sympatiskt intryck än någon av Pysens amerikanska skådespelare.