Så var det dags för en av Studio Ghiblis mest klassiska filmer, den som anses som en av de sorgligaste (om inte den allra sorgligaste) filmerna någonsin, Eldflugornas grav.
Filmen börjar på en tågstation 1945 strax efter att andra världskriget tagit slut. Flera unga i princip livlösa män sitter på golvet, och så zoomar vi in på 14-årige Seita som dör där och då, den 21 september 1945. I döden återförenas han med sin 4-åriga lillasyster Setsuko, och tillsammans beger se sig iväg på en tågresa där de ser tillbaka på sina liv och de händelser som lett fram till deras död.
Syskonen bor i Kobe, som under de sista månaderna av andra världskriget blir bombat av amerikanska stridsflyg. Deras far är kapten i japanska flottan och därför bor de ensamma med sin mor. Under ett bombanfall blir deras mor allvarligt brännskadad och läggs in på sjukhus, men överlever inte sina skador. Seita och Setsuko får därför tillfälligt flytta in hos en släkting till deras far, men får inga svar när de försöker kontakta sin far för att berätta vad som hänt.
Till en början fortsätter tillvaron ganska normalt, och de lever på matvaror som Seita gömt undan innan bombningarna, samt byter till sig ris för sin mors kimonos. Allt eftersom tiden går ändras släktingens inställning till barnen; hon tycker inte att de hjälper till tillräckligt och att åtminstone Seita borde göra mer för sitt land. Schismen leder till att Seita och Setsuko börjar tillaga och äta sin egen mat, och till slut är stämningen så dålig att de flyttar ifrån släktingen ut till en grotta som varit ett skyddsrum. Där fångar de en natt in eldflugor som lyser upp grottan, men morgonen därpå har de alla dött och en ledsen Setsuko begraver dem medan hon frågar varför de var tvungna att dö så snart.
För att kunna ge sin syster mat har Seita tagit ut pengar från sin mors bankkonto, men inkomstkällan sinar. Seita vägrar att flytta tillbaka till sin släkting och börjar stjäla från bönder i trakten. Vid ett tillfälle blir han påkommen, men släpps av polisen. Setsuko blir svagare och får eksem på kroppen, och när Seita tar henne till läkaren konstateras det att hon lider av näringsbrist, men ingen verkar intresserad av att hjälpa dem. Seita fortsätter därför sina stöldräder, men nu under bombanfallen då alla människor springer från sina hem och därför inte kan upptäcka honom. Han bestämmer sig för att ta ut sin fars pengar från banken och får då höra att Japan kapitulerat och att hela japanska flottan gått under.
När han kommer hem till grottan för att laga Setsuko en riktigt ordentlig måltid är hon svag och hallucinerar, och trots Seitas försök dör Setsuko av svält den natten. Seita kremerar sin syster och dör sedan själv ett par veckor senare.
Det här är en film som jag skjutit upp att se länge på grund av dess rykte. Jag har läst och hört så många vittnesmål om att det här ska vara en otroligt sorglig film och att många som sett den anser att det är en av de bästa filmerna de sett, men att de aldrig kommer att se den igen för att den är så sorglig. Och den är otroligt tung. Den börjar med Seitas replik om att han dog den 21 september och sedan är det en enda lång sorglig sträcka till slutet. Visst finns det ljusglimtar här och där, men hela filmen är så pass tung att även utan att ha sett början skulle man känna på sig att de här ögonblicken är korta och flyktiga och att det oundvikligen kommer sluta i tragedi.
Det är ett intressant drag att låta oss veta direkt från start att huvudpersonen och hans syster är döda. Tågresan bak genom minnena ger upphov till många olika tankar och associationer och den går nog att tolka på lika många sätt som det finns tittare. Samma sak gäller slutscenen, där Seita och Setsuko ser ut över det moderna Kobe. På sätt och vis mildrar nog också vetskapen om att Seita och Setsuko är döda själva dödsögonblicken. Hade filmen istället utspelat sig kronologiskt tror jag att den hade blivit alldeles för sorglig.
”Hotaru no haka” är en semisjälvbiografisk novell skriven av den japanske författaren Akiyuki Nosaka om hans upplevelser av bombningen av Kobe. Nosakas yngre syster dog av undernäring och novellen var ett sätt för Nosaka att be sin syster om ursäkt för att han själv överlevde. Nosaka hade varit tveksam till att göra film av berättelsen, eftersom han menade att det aldrig skulle gå att återskapa de hemskheter som han bevittnat och att det inte skulle gå att hitta barnskådespelare som skulle kunna gestalta hur det verkligen var att växa upp under kriget. När han fick se Isao Takahatas storyboards för filmen insåg han att tecknad film skulle vara det enda sättet att göra film på berättelsen.
Jag tror att Nosaka hade helt rätt. På något sätt griper det tag just för att det är tecknat, men också för att det är så realistiskt tecknat. Om man tänker att anime ofta är överdrivna känslor och ansiktsuttryck så är Eldflugornas grav raka motsatsen. Det är avskalade gester och rörelser och det är lätt för tittaren att sätta sig in i karaktärernas liv och kval. Här har man lyckats extra bra med Setsuko, som känns som en äkta fyraåring. Jämför henne med andra fyra-/femåringar från Ghiblis universum (såsom Mei i Min granne Totoro eller Sōsuke i Ponyo på klippan vid havet) och kontrasten är stor. Mei och Sōsuke är inte alls dåligt gjorda, och känns också som riktiga fyra/femåringar när man ser filmerna, men med Setsuko finns det där sköra som barn har, det oskyldiga och fina som man vill skydda till varje pris. Det gör att scenen där Setsuko hallucinerar av svält drabbar en extra hårt, för det är så orättvist och hemskt. Precis som Setsuko själv säger om eldflugorna undrar man varför hon (och Seita) var tvungna att dö så snart? På samma sätt känner man rädslan under bombanfallen, man ryggar tillbaka när man ser Seitas och Setsukos mor inlindad i bandage och man förundras över eldflugorna när de flyger runt i Seitas och Setsukos grotta. Det är helt enkelt en otroligt vacker film.
På tal om Min granne Totoro så släpptes den filmen och Eldflugornas grav samma dag. Detta berodde på att finansiering av Min granne Totoro endast gick igenom om båda filmerna visades tillsammans, som en tretimmarsföreställning. I slutänden var det dock Min granne Totoro som säkrade Studio Ghiblis överlevnad, eftersom merchandise för den mer barnvänliga filmen sålde bra. Personligen kan jag också tänka mig att det är skönt att se en mer lättsam film efter att ha behövt smälta Eldflugornas grav, för den lämnade mig tom och ledsen när den var klar.
Studio Ghibli är så starkt förknippad med Hayao Miyazaki att det är lätt att glömma bort de andra grundarna och de andra regissörerna vid studion. Eldflugornas grav regisserades av Isao Takahata, som senare skulle komma att regissera bland annat Pompoko och Sagan om prinsessan Kaguya. Medan Miyazakis filmer ofta innehåller magiska föremål och fantasifulla figurer är Takahatas filmer ofta mer jordnära berättelser, och det kanske är därför han till viss del faller i glömska.
När det gäller musiken är den också komponerad av en annan kompositör än Joe Hisaishi, som vi vanligtvis förknippar med Studio Ghibli. Michio Mamiyas filmmusik är melodisk och melankolisk, och därför passar den alldeles utmärkt till just den här filmen. Ledmotivet till filmen heter ”Home Sweet Home”, och den sammanfattar ganska väl vad hela filmen egentligen handlar om – en önskan om ett hem där man får vara trygg och tillsammans. Jag tänker mig att man som kompositör lätt hade kunnat falla i fällan att skriva musik som är överdrivet sentimental när man har det här materialet framför sig, men Mamiya gör inte det misstaget. Han har nått en perfekt balans mellan det allvarliga och det lekfulla barnsliga.
Slutligen rösterna, som är helt perfekta för karaktärerna. Eldflugornas grav har ingen svensk dubbning, och det tror jag är klokt – det här är en utpräglad japansk historia och svenska röster skulle förta hela stämningen. De japanska skådespelarna gör ett fantastiskt jobb, särskilt Ayano Shiraishi som Setsuko (som bara var sex år när hon gjorde rollen). Med ett sånt här material behöver röstskådespeleriet slå an just rätt ton, och eftersom röstskådespeleri ofta kräver en viss mängd överagerande måste det ha varit enormt svårt att matcha animationen och materialet. Det gör dock skådespelarna här med bravur, och det är nog tack vare dem som filmen blir så extra drabbande och stannar kvar i minnet.
En otroligt fin film, som alla borde se, men det kommer nog dröja innan jag ser den igen.
Kalle går nerför en gata när han får se en skylt på ett bygge att de söker efter ”nitare”: folk som kan nita de stora stålbalkarna som bygger stadens stora skyskrapor. Kalle som behöver ett jobb anmäler sig direkt till förmannen Svarte Petter och får jobbet. Det visar sig dock vara något helt annat än Kalle tänkt sig och han måste kämpa mot höjdskräck, ovanan mot alla verktyg och sin nya chefs ilska.
Valungen Samson växer upp tillsammans med sin flock ute i havet, ett hav där ”järndjuren” (valfångarna) ständigt lurar. Efter ett tillfälle då flocken lyckats undkomma ett järndjur stöter de på en annan valunge, Sally, som förlorat hela sin flock. Hon välkomnas in i flocken och blir snabbt vän med Samson. En kväll berättar Samsons mamma om den modiga valen Moby Dick, som slogs mot människorna och som enligt valarnas legender ska befria dem från de hemska järndjuren.
Samson & Sally var den danske animatören och filmskaparen Jannik Hastrups andra tecknade långfilm efter 
Moby Dick ja. Det är ganska smart att låna in Moby Dick och göra honom till en legendarisk hjälte bland valarna. Samson är själv en vit val och det är tydligt att han ser sig själv som en slags Moby Dick när han blir äldre. Hans idoldyrkan gör att mötet med gamle Dick blir så pass mycket värre, där han konfronteras med sanningen att Moby Dick är just en legend och inte kommer kunna rädda honom och hans flock nu, utan att han måste vara sin egen lyckas smed.
Valrossarnas sång är den enda sången i filmen, men filmen har ett väldigt framträdande soundtrack. I de bästa bitarna används instrument som sätt att illustrera valrop och havets förunderligheter, men musiken är ofta väldigt påträngande. Så fort en farlig situation sker är musiken väldigt dramatisk och istället för att förhöja stämningen kommer den så plötsligt att man märker av den. Ibland kan låga dialogsjok vara helt tysta och sedan startar musiken när valarna ska simma iväg. Det blir väldigt abrupt och tyvärr inte alls särskilt effektivt. Ett ställe där man däremot lyckats är när flocken simmar under oljeläckaget och en valarna börjar få slut på luft. Under musiken som spelas slår en rytm som blir snabbare och snabbare för att indikera att det börjar bli panik – väldigt snyggt! En annan rolig musikdetalj är när Samson och Sally ska undersöka ett järndjur, och människorna ombord har fest och spelar – ”Sjösala vals”. Jag var tvungen att kolla upp sången på Wikipedia efteråt för att dubbelkolla om det är Taubes melodi eller om han enbart skrivit text, men jodå, den är helt och hållet Taubes. En lite udda och kul detalj.
I ett medeltida England lever trollkarlen Merlin tillsammans med sin talande uggla Arkimedes. Eftersom Merlin kan se in i framtiden vet han att han snart ska träffa en betydelsefull person, men han vet inte vem. Denna person visar sig vara den föräldralösa 12-åringen Artur, som kallas Pysen av sin fosterfar Sir Hector och fosterbror Kaj. Efter att han råkat förstöra Kajs jakt beger sig Artur in i den mörka skogen för att hämta Kajs pil, och det är då han råkar trilla in hos Merlin. Merlin bestämmer sig snabbt för att bli Pysens lärare, och tar med sig honom och hela sitt bohag till Sir Hectors slott, där han installerar sig med Sir Hectors tveksamma tillåtelse.
Svärdet i stenen är min go-to-film när jag är sjuk. Jag tittar alltid på den vid de tillfällena. Som tur är är jag väldigt sällan sjuk, men det blir väl i alla fall någon gång varje år. Det här är så inarbetat att min sambo numera startar filmen åt mig för han vet att det är det jag vill se. Inför det här inlägget har jag dock sett filmen när jag varit frisk så att jag kan vara säker på att alla åsikter inte bara är någon slags feberyra. Att det är just Svärdet i stenen som är min sjukfilm har nog att göra med att den är charmig, har snygga teckningar och är lagom intressant hela tiden utan att vara pulshöjande. Det är inte jättemycket action, men det finns scener som driver upp tempot. Man kan dock vara helt lugn hela tiden på att inget farligt kommer hända. De olika ”lektionerna” där Pysen förvandlas till olika djur gör att man håller intresset uppe trots det låga tempot. Det hjälper också att filmen har några riktigt roliga karaktärer, framför allt i Arkimedes som är sådär småsur och puttrig men med ett skarpt intellekt. Arkimedes har också de klart bästa replikerna och balanserar Merlins lite flummiga sätt.
I bokintroduktionsscenen får vi se prov på riktigt vackra bakgrunder, och särskilt ögonblicket då svärdet materialiseras när himlen öppnar upp och skiner ner på kyrkogården ger oss en riktigt vacker övergång från bok till film. Alla stilistiska scener därefter på riddare som försöker dra ut svärdet till att svärdet mörknar och ogräs tar över är också väldigt snyggt gjort och det ger en väldigt fin övergång till nästa scen då vi plötsligt befinner os i en mörk skog under medeltiden och stöter på Merlin. Här hade gärna de mörka undertonerna i både teckning och musik fått fortsätta längre för min del, men med tanke på vilken humoristisk karaktär förstår jag att man vill snabbt vill bryta det mörka. Det visar på ett sätt hur modern och framåt Merlin är, och att han är en man av en annan tid. Från Merlins filosoferande om vem den betydelsefulla gästen som ska komma på besök är går vi sedan in i ytterligare en snygg scenövergång där vi introduceras till Pysen och Kaj. Väldigt fint gjort alltihop och vi får bra koll på våra viktiga karaktärer direkt. Stilen i övrigt i filmen är samma xerografistil som i Pongo, där vi ser animatörernas linjer, men för den här filmen skulle jag verkligen slå ett slag för specialeffekterna. Blixtarna och regnet när Merlin precis flyttat in i tornet hos Sir Hector känns väldigt naturliga (det ser verkligen blött ut!) och när Merlin och Pysen går förbi vallgraven innan de förvandlas till fiskar glittrar vattnet på samma sätt som verkligt vatten. Andra fina detaljer är alla magiska puffar och händelser under förtrollningarna och den magiska duellen mellan Merlin och Mim. Det känns verkligen magiskt, och också väldigt lättsamt.
George Bruns gjorde mycket av filmmusiken till Disneys tecknad långfilmer från Törnrosa och framåt, och han gör några blinkningar till just den filmen i scenen med den magiska duellen. När Mim förvandlar sig till drake hör vi samma melodislinga som spelas när Den onda féen förvandlas till drake och man har dessutom återanvänt cymbalslagen som representerar varje gång draken sprutar eld (två andra s.k. ”påskägg” i filmen är att hjorten Kaj ska skjuta i början av filmen är 
Något annat som slog mig var hur olika röstkvalitéerna var i de båda dubbningarna. I vanliga fall brukar man höra en viss likhet mellan original och den svenska dubbningen, men i det här fallet har man emellanåt valt helt andra typer av röster. Sångaren i början sjunger ex på helt olika sätt, där den svenske sångaren sjunger betydligt mer klassiskt, och De la Berg har en helt annan typ av röst än den amerikanske Junius Matthews. I båda de fallen fungerar det dock bra. Den riktiga reaktionen kom när jag hörde Kajs amerikanska röst. Dels är den helt annorlunda, men framför allt så talar han med en helt horribel engelsk dialekt och det är så väldigt tydligt att han inte är engelsman, utan försöker härma, med ett väldigt dåligt resultat. Det blir än konstigare att man valt att göra så iochmed att Pysens tre (!) röster pratar amerikanska. Med tanke på att man inte haft några som helst problem att få fram barn som kan prata brittisk engelska till bland annat 
NIMHs hemlighet 