Playful Pan/En midsommarnattsdröm (1930)

Den mytologiska figuren Pan dyker upp i skogen, och hans spelande på panflöjt gör att både djur och växtlighet börjar dansa. Två moln hakar på i dansen, men de råkar skjuta iväg en blixt som startar en skogsbrand, och djuren och träden försöker desperat rädda sig själva och släcka branden, utan lycka. I slutändan är det upp till Pan att betvinga skogsbranden.

playful-pan-c2a9-walt-disneyJag har ofta kritiserat de tidiga Silly Symphonies-filmerna för att sakna handling, främst eftersom det ofta har medfört filmer utan någon riktning och med gags av varierande lyckade slag. En midsommarnattsdröm är dock en film med handling vilket gör den betydligt mer intressant än många av de andra från seriens tidiga år, samtidigt som det också bidrar till att filmen inte riktigt passar in bland de andra i serien. Den första delen av filmen är en klassisk Silly Symphony, där vi får se olika djur och växter dansa synkront, även om det denna gång är tydligt att det är just Pan som spelar all musik. Andra delen, när skogsbranden startar, tar inte vara på möjligheterna i musiken. Det är klart att det finns en hel del moment där det som händer på duken tajmas till musik, men filmen får en helt annan nerv och det är inte längre musiken som är i fokus. Jag tror det är just denna blandning av olika moment som gör det; senare Silly Symphonies har en tydlig handling redan från start, och där är musiken mer inkorporerad i själva handlingen. Här blir det tyvärr så att musiken till viss del får stå tillbaka när skogsbranden startar.

Det ska dock sägas att det är en väldigt trevlig och intressant kortfilm, och särskilt skogsbranden och vad den leder till att skickligt genomfört. Man har smart nog valt att gestalta elden som att den består av massa mindre eldsvådor som springer fram och hoppar på träden i skogen, vilket gör elden lite mer personlig. Vi får dessutom se hur elden bränner av en trädstam, och jag undrar om det inte är här vi för första gången får se en ”karaktär” som dör i en Disneykortfilm – trädet kommer nämligen till liv när det börjar brinna i det och ser ut att skrika, och när trädstammen väl brunnit av försvinner ansiktet. Väldigt smart och effektfullt. Det är dock intressant att dra en parallell mellan den här skogsbranden och den väldigt naturalistiska branden i Bambi ett årtionde senare; eftersom skogsbranden i En midsommarnattsdröm består av små personifierade eldar undflyr alla djur elden på humoristiska sätt: ett exempel är den uggla som omsluts av flammorna men som ögonblicket efteråt ser ut som en plockad kyckling och som flyger iväg, till synes utan större men än att den nu är naken. I Bambi är elden istället mycket mer ondskefull och känns som ett mer reellt hot.

En annan snygg detalj är hur Pan använder sin panflöjt för att likt råttfångaren från Hameln lura iväg eldflammorna och se till att de hoppar ner i en angränsande sjö – här känns det som att filmen återigen landar i att vara en Silly Symphony (troligtvis för att vi nu har ett instrument med i filmen igen). Jag hade dock önskat att vi hade fått se någon slags slutscen där Pan återförenas med djuren; nu försvinner han bara bort i tomma intet.

Slutligen ska väl något sägas om den svenska titeln, som jag inte riktigt begriper. Tyckte man i Sverige att svenskarna inte kände till Pan och att en titel som anspelade på ett annat verk som utspelar sig i en skog med förtrollningar och sagoväsen skulle vara mer säljande? Eller har distributören tagit fel och trott att Pan i själva verket är Puck? Mycket oklar och förvillande titel på en annars trevlig film.

Mickey’s Christmas Carol/Musse Piggs julsaga (1983)

Julen dansades visserligen ut i torsdags, men det låtsas vi inte om i det här inlägget, om en av alla otaliga versioner av Charles Dickens En julsaga.

MV5BMTAxMWFiYzEtNmYyNi00NDk2LTkyYmYtNGI5Y2Q1NTIyN2IyXkEyXkFqcGdeQXRoaXJkLXBhcnR5LXZpZGVvLXVwZGF0ZXI@._V1_I den här versionen får vi se alla välkända karaktärer från Dickens berättelse gestaltas av Disneyfigurer, med Joakim von Anka självskriven i rollen som Ebenezer Scrooge. Det är julafton och Scrooge förstår inte varför folk ska fira jul, vara lediga och ge bort presenter när det finns pengar att tjäna. Väl hemma besöks han av ett spöke: hans tidigare kompanjon Jacob Marley har kommit för att varna honom att hans snikenhet kan komma att kosta honom i döden, och att han måste ändra sitt sätt att leva. Under natten besöks så Scrooge av tre andar (den förflutna julens ande, den nuvarande julens ande och den framtida julens ande) som i tur och ordning visar honom hur hans liv brukade se ut, hur livet ser ut för hans arbetare Bob Cratchit just nu, samt hur framtiden kommer se ut (där bland annat Bob Cratchits son Lille Tim kommer gå bort och Scrooge begravs helt utan närstående). Nattens händelser skakar om honom så mycket att han väljer en helt ny bana, och så blir det till slut en riktigt god jul.

Musse Piggs julsaga var för mig länge den ”riktiga” versionen av En julsaga, så pass att jag inte kände till flera delar i originalberättelsen som man valt att stryka av tidsskäl i den här versionen (som Scrooges minne där systern hämtar honom på internatet, eller besöket hos Scrooges systerson Fred där han får höra vad deltagarna vid julfestligheterna egentligen tycker om honom). Det medförde att jag de första gångerna jag såg långfilmsversioner av berättelsen tyckte att den var väldigt långsam och utdragen, till skillnad från den rappa berättelsen vi får presenterade för oss i Disneys version. Nu när jag har bättre koll på grundberättelsen kan jag tycka att det kanske går lite väl fort för Scrooge att komma fram till att han ska bättra sig: de långa utvikningarna i varje andes besök behövs för att göra omvandlingen riktigt trovärdig. Tanken är väl att enbart besöket hos familjen Cratchit ska vara tillräckligt för att beveka Scrooge, men det känns ändå som att det går lite väl fort.

Själva tanken med novellfilmen är dock ett riktigt genidrag, att låta omtyckta Disneykaraktärer spela upp berättelsen. Detta i sig är inget nytt grepp, det finns flera versioner av En julsaga med olika välkända figurer, bland annat Mr Magoo och Snurre Sprätt, men frågan är om inte Musse Piggs julsaga är den version som lyckas bäst. Joakim von Anka som Scrooge är som jag nämnde tidigare självskriven (han heter ju dessutom Scrooge McDuck på engelska, så något annat hade varit märkligt), men Musse som Bob Cratchit och Kalle som systersonen Fred är också perfekta i sina roller. När det gäller Långben i rollen som Jacob Marley är jag dock lite tveksam: samtidigt som han ger rollen en ovanlig humoristisk touch när han ramlar över sina kedjor är det väldigt svårt för oss som tittare att se Långben i rollen som en gniden otrevlig affärsman som lurar folk på sina pengar, och av den anledningen hade jag gärna sett en annan karaktär i den rollen. Jag är dock osäker på vem som skulle haft den rollen istället, och jag förstår att man vill försöka få in de mest populära Disneyfigurerna, men faktum kvarstår.

883a6b209b18512e2e5905f7ab73a01e

I övriga mindre roller får vi kära återseenden i Benjamin Syrsa, Kajsa Anka, Svarte Petter och ett flertal karaktärer från Pank och fågelfri (jätten Ville) och Det susar i säven & Ichabods äventyr (Ratty och Moley i talroller, samt Mr Toad, MacBadger och hästen Cyril i mindre, stumma roller). Dessutom utgör karaktärer från Robin Hood, Aristocats och De tre små grisarna statister på Londons gator och i scenen där Scrooge och den förflutna julens ande (Benjamin Syrsa) besöker en julfest. Det är dels roligt att de lite mer okända karaktärerna får så prominenta roller, men det är också kul att se hur man kan slänga ihop karaktärer från olika filmer och Disneyeror utan att det ser konstigt ut. När onkel Waldo står bredvid farmor Anka och klappar händerna reagerar man inte, utan det ser helt naturligt ut. Detta kan tyckas självklart eftersom de tillhör samma studio, men de kommer som sagt från två helt olika tidsperioder och även om layouten för många äldre Disneyfigurer regelbundet uppdateras är det inte säkert att man kan ta figurer från två olika filmer och få dem att fungera ihop. Nuförtiden blir därför varje gång jag ser Musse Piggs julsaga ett tillfälle att försöka upptäcka någon ny Disneykaraktär.

Den här filmen har två svenska dubbar, en från 1983 och en nydubbning från 2002. Jag skulle gissa att en av orsakerna till omdubbningen var att få ”rätt röster” på de olika karaktärerna, framförallt att få John Harryson i rollen som Scrooge (som gjordes av Johannes Brost i orignaldubbningen). En fördel med nydubbningen är att man även får samma röst på Benjamin Syrsa som i omdubbningen av Pinocchio (Jan Modin), samt Andreas Nilsson och Anders Öjebo som Kalle respektive Musse, och i ärlighetens namn är det väl det som är intressant med nydubbningen. Den är i övrigt inte tillräckligt annorlunda från den gamla dubben för att utmärka sig. Man har även valt att ta med (missat att ta bort?) en felreplik mot slutet av filmen, när Scrooge påträffar Fred på gatan och meddelar att han kommer till julfesten. Där ropar Harryson ut ”Hej Kalle!”, vilket inte finns i vare sig den svenska eller engelska originaldubben (där Scrooge ropar ”lad!”). Antingen var Harryson så van vid att kalla Kalle för just Kalle att han för en stund glömde bort att det inte var en vanlig Kalle Anka-kortfilm, eller så ska det här vara någon slags medveten blinkning till publiken. Om det är det senare upplever jag inte att det fungerar särskilt bra, utan snarare enbart ger huvudbry.

Det kanske största problemet jag har med den svenska nydubbningen är att jag tycker att John Harryson låter alldeles för snäll. Det fungerar utmärkt i Ducktales, men inte när Joakim von Anka nu ska spela Ebernezer Scrooge. Det märks kanske allra tydligast när Isabelle kommer till Ebenezer för att fråga om när de ska gifta sig: Harrysons ”Ja vad är det?” låter väldigt kärleksfullt, och röjer inte alls att han börjat älska pengar mer än henne. Å andra sidan är Brosts replik på samma ställe alldeles för hård. Egentligen är det väl ingen av dem som riktigt får till den där avvägningen som jag uppfattar i Alan Youngs röst, och det kommer nog hädanefter främst vara den dubbningen jag kommer se när jag tittar på Musse Piggs julsaga.

NIMHs julkalender: Lucka 24

Äntligen julafton, och dags för årets sista lucka! I The Year Without a Santa Claus (1974) har tomten fått för sig att ingen tror på honom, och tomtemor ger två av nissarna i uppdrag att bevisa att han har fel. Det här är en av mina personliga favoriter av Rankin/Bass julspecialer, framförallt de svängiga låtarna (inte minst de som Snow Miser och Heat Miser sjunger)!

God jul!

NIMHs julkalender: Lucka 21

Nu är det inte många luckor kvar! I dagens lucka hittar vi The First Christmas: The Story of the First Christmas Snow (1975), som även den innehåller en gammal klassisk jullåt (”White Christmas”). I filmen drabbas herdepojken Lucas av blindhet efter att ha träffats av blixten och han vårdas av systrarna vid ett närliggande kloster. Pojken har aldrig sett snö förut och ber en av systrarna att beskriva det för honom. (Klicka på bilden nedanför för att komma till sidan där filmen går att spela!)