Bennys badekar (1971)

Benny leker hemma i vardagsrummet när hans mamma kommer hem med en väninna. Mamma har ingen tid för honom och tycker bara att Benny har stökat ner, och hon förstår inte vilka fantastiska världar Benny har skapat i sin fantasi. Han bestämmer sig istället för att gå ut i parken i närheten, där han både möter en lite konstig ornitolog och lyckas fånga ett grodyngel. Han springer hem med grodynglet, men hans mamma vill inte lyssna eller se, utan ser bara Bennys leriga fötter och säger åt honom att gå och ta ett bad. Hon har nämligen viktigare saker att prata om, som lotteriet där personen som hittar den gula trekanten vinner en bil.

Benny gör som han blir tillsagd, men släpper också ner grodynglet i badkaret. Det blir början på en fantastisk resa där badkaret förvandlas till en hel undervattensmiljö, och grodynglet visar sig också vara en förtrollad prins. Nere i djupet stöter Benny och grodynglet på en sjöhäst och ett par piratskelett med en skattkarta. De tar med sig skattkartan, men den klipps sönder av en krabba som  bevakar ingången till området där skatten finns. Benny tar istället hjälp av en bläckfisk som kan en annan ingång till området, men de passar på att skoja med sjöjungfrurna som bor där, och med krabban också. Benny hittar skattkistan tillslut, men då är det dags att tappa ur badet och komma tillbaka till verkligheten. Det visar sig att Benny har hittat en riktig skatt, nämligen den gula trekanten. Medan Bennys mamma med väninna springer ut, galna av lycka över att ha fått den gula trekanten, bjuder Benny in alla sina vänner i området för att undersöka undervattensvärlden i badkaret.

Bennys badekar bygger på en dansk bilderbok med samma namn, och bokens författare Flemming Quist Møller har också varit med och skrivit manus och regisserat filmversionen. Medregissör är Jannik Hastrup, som jag har förstått anses vara Danmarks främsta namn inom animationsvärlden, en dansk motsvarighet till Per Åhlin. Bennys badekar var hans första långfilm, han hade gjort några kortfilmer innan, men det är här han verkligen slår igenom. Filmen fick ett oerhört gott mottagande och vann en special-Bodil (danska filmpriset). 2006 valdes den också ut som en av 12 filmer som ingår i den danska kulturkanonen – en samling av verk från olika uttrycksformer som anses utgöra det danska kulturarvet.

Det här är således en film som har en viss kulturell tyngd i sitt hemland, men som aldrig har dubbats till svenska (och såvitt jag vet inte till något annat språk) och som är tämligen okänd utanför Danmark, till skillnad från Hastrups andra filmer, däribland Samson & Sally och Fågelkriget. Det är kanske inte så märkligt, det är en tidig tecknad långfilm (för att vara från ett mindre land) och är inte lika sofistikerad som andra tecknade långfilmer från samma tid (som en jämförelse släpptes Aristocats samma år, och de filmerna är så långt ifrån varandra vad gäller egentligen alla estetiska och tekniska aspekter). När jag såg filmen gick mina tankar till I huvet på en gammal gubbe, båda är första långfilmerna från sina respektive skapare, båda är något grova i sitt bildspråk och båda har överskuggats av Hastrups och Åhlins senare verk.

Med det sagt så tycker jag att Bennys badekar är en ganska charmig film. Det finns något väldigt varmt och genuint i sättet att visa ett barns sätt att se världen och vuxnas oförmåga eller likgiltighet inför barns fantasivärldar. För Bennys föräldrar är högsta drömmen att vinna en bil på lotto, men för Benny är den största skatten ett spännande och rikt fantasiliv. Det gestaltas väldigt fint och tydligt och är det bästa med filmen.  Annars är filmen mest episodiska bitar som för det mesta har hög klass, men efter ett tag blir det tyvärr repetitivt. Benny upptäcker ett nytt djur i havet, djuret (eller skeletten i ett fall) sjunger en liten sång och så fortsätter vi till nästa bit. Just scenen med skeletten tycker jag är absolut tråkigast och den håller på på tok för länge. Den ger oss dock en rejäl skjuts framåt iochmed att Benny hittar skattkartan, men den hade som sagt kunnat kortas ner. En annan scen som jag inte begriper alls är scenen med ornitologen som kan härma alla fåglar han ser. Han fyller ingen riktig funktion i filmen utöver att ha en egen liten låt och visa just hur han gestaltar de olika fåglarna, och han känns mest som en obehaglig farbror som Benny råkar möta när han ska fånga grodynglet.

Sångerna i sig är dock väldigt bra, och det är roligt att man lyckats ge varje karaktär i filmen en distinkt sång- och musikstil, som genast visar vad det är för typ av personlighet vi har att göra med. Krabbans sång är en perfekt blandning av galenskap och studsighet som funkar oerhört bra ihop med hans roll, sjöhästens sång har en drömsk ton som passar en sjöhäst och bläckfisken avslappnade stil kommer verkligen fram i soundet för hans låt. Sångerna har väldigt typiska 70-talsklanger och arrangemang (visst är det en Hammondorgel med?) och skrevs av Hans-Henrik Ley (som skrev mycket barnmusik) och Christian Sievert (som också gör rösten till krabban).

På tal om rösterna så är de väldigt bra, och rollistan innefattar namn som redan var välkända i Danmark (t.ex. Peter Belli som bläckfisken) eller kom att bli välkända i Danmark längre fram, däribland Jesper Klein i rollen som grodynglet och Jytte Abildstrøm som Bennys mammas väninna. Jag förstod majoriteten av dialogen också (och här tackar jag mig själv för att jag läste en grundkurs i danska på 15 HP för ett antal år sedan), för jag fick bara tag i en version utan undertexter. Även om bildspråket som sagt är grovhugget så bidrar rösterna till att göra karaktärerna riktigt levande, särskilt Jytte Hauch-Fausbøll som Bennys mamma som får till den där perfekta tonen av en vuxen som inte har tid för barn men ändå lyckas ha en värme i rösten.

Det här är en film som jag nog kanske inte kommer se om, men låtarna kommer jag nog återkomma till lite då och då.

Les Douze Travaux d’Astérix/Asterix 12 stordåd (1976)

Romarna försöker än en gång att erövra den sista lilla byn i Gallien som trots ett flertal drabbningar står emot deras erövringståg. Även detta slag slutar med förlust för romarna, som är övertygade om att gallerna är gudar och ”gudar slåss man inte emot”. Julies Caesar går dock inte alls med på denna förklaring och reser själv till byn, där han ger hövdingen Majestix ett ultimatum: gallerna får 12 stordåd att utföra och om de klarar av alla erkänner han sig besegrad och låter gallerna bli Roms härskare. Men om de misslyckas med ett enda prov ska de underkasta sig Caesar och Rom. Majestix väljer ut Asterix och Obelix för uppdraget och de får med sig en flaska trolldryck av Miraculix. Under ledning av guiden Caius Pupus börjar de sedan beta av de uppdrag som valt ut, bland annat att springa snabbare än den olympiske championen, ta sig igenom dårskapens hus och äta upp en hel måltid hos kocken Manneken Pix, tills de kommer till det slutgiltiga uppdraget: att överleva en drabbning på Circus Maximus.

Det här är den Asterixfilm som vid sidan av Asterix och Kleopatra gick var den som gick varmast i VHS-spelaren när jag var liten. En stor orsak tror jag var alla de olika stordåden, som är väldigt olika till form och gör att filmen hela tiden är intressant: det blir lite som att få flera olika kortfilmer efter varandra istället för en enda lång handling (trots att det är det det är!). Det gör tyvärr också att filmen blir rätt ojämn emellanåt och inte har en lika tydlig tråd som Asterix och Kleopatra; viss av stordåden har jag alltid tyckt känns mest som utfyllnad för att spara tid och ge plats åt de mer spektakulära stordåden (och kanske också visar prov på en viss idétorka). Bland dessa stordåd återfinns bland annat vilddjurets grotta, den vördnadsvärde på toppen och den osynliga linan över krokodilgapet. Tråkigt nog är många av de riktigt roliga stordåden bland de första uppdragen, vilket gör att andra delen av filmen känns rätt seg. Slutdrabbningen på Circus Maximus, där vi får återse alla byinvånare och också får en fiktiv förklaring på hur den moderna företeelsen cirkus uppstod, lyckas tyvärr inte hämta hem nedåtgången utan det bestående intrycket är en film med många väldigt roliga ögonblick, men med en ganska tråkig andra halva. Det är väldigt synd, för det är som sagt i mångt och mycket en väldigt rolig och underhållande film. Det ska däremot sägas att det är vissa sekvenser, som övernattningen på slagfältet, som är betydligt roligare när man ser dem som vuxen än som barn, kanske för att humorn emellanåt är en tydlig blinkning till referenser bara vuxna uppfattar.

Några sådana exempel på vuxen humor är att kocken heter Manneken Pix (en referens till Manneken Pis som endast vuxna tar), att det kommer ett tunnelbanetåg när Asterix och Obelix går igenom vilddjurets grotta eller byråkratin i Dårskapens hus. I det sistnämnda hittar vi ex ett kontor där ”arbetet” består i att en sekreterare puttar på sin chef som gungar – för barn blir den här scenen bara knäpp (”det där är ju inget jobb!”) men för oss vuxna som har jobbat på kontor går det att tolka scenen som en satirisk blinkning till den stora mängd nonsenstjänster på kontor som inte tillför verksamheten särskilt mycket. Den allra roligaste repliken är dock kanske när Caesar säger åt Brutus att ”sluta lek[a] med kniven […], du kan skada någon!”.

En scen, och stordåd, som sticker ut är prästinnorna på vällustens ö. Det ska sägas att man i den här filmen har med betydligt fler kvinnor än i tidigare filmer, bland annat har den galliska byn fått tillskott i form av bland annat hövdingens fru Mimine, men i scenen med vällustens ö känns kvinnorna väldigt stereotypa. Det är såklart en del av scenen eftersom hela poängen är att de ska vara så attraktiva och lustfyllda att de som passerar aldrig vill lämna ön, men de är också betydligt sämre tecknade än filmens andra karaktärer (och består därtill till hälften av sina långa ben!) och lämnar därför en rätt fadd smak i munnen. Nog för att man kompenserar för detta genom att låta dem bli arga på Obelix när han inte är tacksam (och bland annat slänger in repliker som ”Tror du att vi lagar maten åt dig också?!” och ”Och kanske diska? Och städa? Och hämta tofflor?!”) men det räcker inte. När man dessutom lägger till att Obelix önskar sig tillbaka dit i slutet av filmen när han har sin vildsvinsstek och översteprästinnan helt verkar bortse från den tidigare dispyten och lägger sig i Obelix armar, så kan man undra hur mycket av ett feministiskt statement deras tidigare repliker utgör.

I just scenen på vällustens ö återfinns filmens enda riktiga sång, då Asterix, Obelix och prästinnorna dansar runt på ön. Melodin är rätt catchy (och väldigt 1970-talig) men det jag reagerar på är ekorren som spelar klarinett. Det känns som en väldigt konstig detalj som inte passar in med resten av filmens djur, och jag undrar hur tankegångarna gick när man valde att animera det.

När det gäller den svenska dubbningen så är den som i tidigare fall väldigt väldigt bra, så pass att jag aldrig har tänkt på att det är en helt annan Obelix (Börje Ahlstedt, av alla människor!) än tidigare. Det är som tidigare Bert-Åke Varg som gör rösten till Asterix (den enda Asterix som känns som den ”riktiga” Asterix för mig). En som dock bör nämnas särskilt är Leif Ahrle, som både gör berättarrösten och prefekten på rikssvenska, och sen brer på med skånska i rollen som Manneken Pix; det går inte att höra att det är samma person, otroligt bra!

Agaton Sax och Byköpings gästabud (1976)

Två av världens farligaste brottslingar, Julius Mosca och Octopus Scott, rymmer från sina respektive fängelseceller med kort mellanrum, och det blir upp till kommissarie Lispington på Scotland Yard att ta fast dem. Nyheterna når Agaton Sax, som strax förstår att brottslingarna är påväg till Byköping för att stjäla Tänkande August – Sax brottsspårande dator. För att ytterligare komplicera saken visar det sig att det finns två män som ser på pricken ut som Mosca och Scott, och som Lispington med jämna mellanrum burar in istället. De två männen beger sig till Byköping för att få hjälp av Agaton Sax att rentvå sina namn, men vid samma tidpunkt dyker även Mosca och Scott upp i Byköping för att sätta sin plan i verket. Agaton Sax måste därför använda all sin list för att lura bovarna och se till att kommissarie Lispington tar fast rätt personer, innan de lyckas stjäla Tänkande August.

Agaton Sax och Byköpings gästabud var en helt ny bekantskap för mig, jag har inte ens läst böckerna fast de egentligen borde vara precis min tekopp. Enligt Wikipedia ska detta vara den första helanimerade svenska filmen, då både I huvet på en gammal gubbe och Dunderklumpen! har spelfilmsinslag. Som sådan är den förstås väldigt intressant, och det förklarar också många aspekter av filmen som jag hade svårt för – det fanns helt enkelt ingen tradition eller vana av att producera tecknad film, vilket tyvärr syns i slutresultatet. Men vi ska väl beta av de olika delarna en och en i taget, som vanligt.

Först och främst gäller det själva handlingen. Filmen bygger på boken med samma namn, och då jag som sagt inte läst boken kan jag inte bedöma hur mycket som ändrats; en snabb koll på Wikipedia verkar dock ge sken av handlingen behållits i stora drag men att tjuvarnas plan i boken är att kidnappa Agaton Sax själv, och inte Tänkande August. Orsaken till detta kan bero på att man ville få in biljakten i slutet av filmen där Sax ger sig iväg i Byköpings brandbil för att förhindra att Mosca och Scott hinner lämna landet i flygplan. Den scenen sticker ut och är riktigt bra, så den ändringen tycker jag var helt befogad. Resten av handlingen lämnar dock en hel del att önska. Hela förväxlingsbiten med de stackars männen som ser ut som Mosca och Scott och som hela tiden blir arresterade av Lispington är tycker jag mest är i vägen. Jag förstår att den finns med för att göra hela historien lite mer intressant, och att de behöver befinna sig i Byköping samtidigt som de riktiga skurkarna, men det känns väldigt forcerat. Framförallt ger det upphov till väldigt konstiga scener där Lispington jagar dem upp i en skidlift och sen plötsligt befinner sig flera kilometer från Byköping. Just Byköpings geografi är ett annat irritationsmoment. Det verkar vara olika stora avstånd till olika delar av staden utifrån hur det passar in i handlingen, och ger ingen enhetlig bild av hur Byköping egentligen ser ut. Ibland verkar det gå att ta sig till en del på bara någon minut, i andra fall tar det väldigt lång tid.

En annan del i handlingen är när Scott och Moscas skurkgäng tagit över gästabudet på Byköpingshus och låtsas vara det band som ska spela. De väljer då att spela en låt där de rakt igenom hånar Agaton Sax, som är hedersgäst på tillställningen! Nog för att Sax redan genomskådat bovarna och vet vad som är i görningen, men borde man inte som skurk vilja dölja sina planer lite bättre? På tal om låtarna så tycker jag att de är bland det värsta i hela filmen. De fyller ingen funktion mer än att ta upp lite tid (kanske såg man det som kutym att tecknade långfilmer skulle ha sånger?) och de för inte handlingen framåt, ett prima exempel är låten som Sax hund sjunger. Det finns sådana låtar i många filmer, men här kan jag inte ens tycka om låtarna som låtar i sin egen rätt, och då blir det svårt. Det hade kanske gått bra om texterna var bättre, för just nu består de till stor del av nödrim, men jag är tveksam till om jag hade tyckt särskilt mycket bättre om dem då.

Till skillnad från sångerna är filmens instrumentalmusik dock väldigt bra. När Scott och Moscas dubbelgångare kommer till Byköping och hela Byköping tror att de är de riktiga bovarna spelas tillexempel en väldigt spännande liten melodislinga med fagott och brass som verkligen framhäver hur farliga Scott och Mosca är, och vi som tittare är lika övertygade som byborna om att det är just skurkarna. Fiffigt!

Rent generellt gillar jag stilen som filmen är animerad i, men även här dyker det upp ett antal brister. En av skurkarna i Scott och Moscas skurkgäng har t.ex. väldigt stora händer, vars storlek varierar från scen till scen. I någon scen är de så pass stora att det är större än hans medkumpans huvud, medan de i nästa är i mer proportion till resten av kroppen. Detta proportionsproblem kommer och går under hela filmen. Några reaktioner, bland annat Lispingtons, blir nästan lite stumfilmsaktiga: när Lispington skakar på huvudet känns det som att det saknas några bilder däremellan, det blir för hackigt på något sätt. Jag gillar dock designen på både Agaton Sax och faster Tilda – de känns genomtänkta och genomarbetade.

Något som är riktigt bra är dubbningen. Detta är kanske inte så konstigt eftersom vi i Sverige under lång tid varit väldigt duktiga på att dubba, men det bör ändå lyftas fram. Särskilt Olof Thunberg som Agaton, Isa Quensel som faster Tilda och Bert-Åke Varg som berättaren sätter an tonen och spänningen direkt, och det känns väldigt nostalgiskt, trots att jag inte sett filmen tidigare. Det är egentligen bara en sak jag tycker är konstig: i Mosca och Scotts gäng finns en kvinnlig skurk, som har en kvinnlig sångröst (Annica Risberg, förmodar jag, det är den enda kvinna utöver Isa Quensel som finns med i rollistan), men hennes talröst görs av en man. Jag förstår inte alls varför man valt att göra så, det hade varit mycket bättre med en kvinnlig talröst också.

För den som vill se hela filmen vill jag tipsa om bibliotekstjänsten Cineasterna. De allra flesta svenska folkbibliotek är anslutna, och genom att använda ditt lånekort och pinkod kan du streama film som kan vara svår att få tag på på andra tjänster. Där har jag bland annat hittat just Agaton Sax och Byköpings gästabud, men även Resan till Melonia och en hel del utländska filmer. Olika bibliotek har olika gränser, men en standardgräns verkar vara två filmer/vecka.

Rupan Sansei: Kariosutoro no Shiro/Slottet i Cagliostro (1979)

Jag snubblade av en händelse över Slottet i Cagliastro häromdagen och föll pladask, så varför inte förära den med ett blogginlägg.

Gentlemannatjuven Arsène Lupin III har precis lyckats med ännu en kupp när han inser att alla sedlar han och kumpanen Daisuke Jigen kommit över är falska. De bestämmer sig för att hitta källan till de falska sedlarna och beger sig mot hertigdömet Cagliostro. De har knappt kommit över gränsen när de hamnar mitt i en biljakt, där ett gäng skumma typer försöker fånga in en ung kvinna. Lupin lyckas rädda henne för en stund, innan hon blir jagad på nytt och infångad av sina förföljare. Det visar sig att kvinnan är prinsessan Clarisse av Cagliostro, som trolovats med hertigen Cagliostro (en avlägsen släkting). Lupin bestämmer sig för att frita henne från slottet i Cagliostro där hon hålls fången, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort.

Såväl hertigen som Interpols kommissarie Zenigata jagar honom, och under sitt fritagningsförsök upptäcker han att det är hertigen som ligger bakom de falska sedlarna. Hertigen vill gifta sig enbart för att föra samman sin gren av släkten Cagliostro med Clarisse, och på så sätt lägga vantarna på den mytomspunna cagliostriska skatten. Lupin lyckas dock övermanna honom och upptäcker vad skatten egentligen består av – en bortglömd översvämmad romersk stad.

Slottet i Cagliostro är den första filmen Hayao Miyazaki fick möjlighet att regissera, och redan här tycker jag att vi ser glimtar av det som kommer bli Studio Ghibli. Han hålls dock tillbaka mycket av att Arsène Lupin III var en etablerad karaktär i en manga, och har därför vissa riktlinjer att hålla sig till (detta är dessutom inte den första animen med karaktären, så även på det området fanns en förlaga). Jag har själv inte läst mangan, men har förstått att många kritiker menar att Lupin i denna film inte alls har sin vanliga personlighet och är mycket mer sympatisk, vilket nog kan bero på Miyazakis manus. Detta bekymrar ju dock inte mig eftersom jag inte läst mangan, och om de hade haft en mer brutal tjuv så hade inte manusets story heller fungerat riktigt.

Det som direkt slog mig när jag såg denna film var hur otroligt rolig den är. Man känner verkligen att tecknarna har haft roligt när de gjort detta, och vågat ta ut svängarna. Vid ett tillfälle ska Lupin t.ex. försöka ta sig över till tornet där Clarisse sitter. Han klättrar på tak och funderar över hur han ska ta sig över till tornet som ligger flera meter bort när han slinter, börjar springa nerför taket och blir tvungen att hoppa över till tornet genom två gigantiska hopp. Att han skulle ta sig över med egen kraft är helt orealistiskt, men det är så komiskt gjort att man köper det rakt av. På samma sätt för Lupin och Jigens bil stå ut med allt möjligt, men den brakar inte ihop för det.

På tal om bilen så är biljaktscenen i början ett briljant sätt att introducera karaktärerna, både för dem som läst mangan eller sett den första filmen och för oss som inte alls känner till Lupin. Den sätter an tonen perfekt och vi förstår genast vilken typ Lupin är. Även introduktionen av filmens centrala handling, med de falska sedlarna och den trolovade prinsessan Clarisse, avhandlas relativt fort i början och vi kastas genast in i Lupins grubblerier om hur han ska gå tillväga. Detta innebär att vi tittare bara får acceptera folks relationer och ta allt för vad det är – här hinner vi inte med någon uppbyggnad!

En annan detalj som är härlig med en här filmen är att saker får ta tid. Detta står i skarp kontrast mot det snabba händelseförloppet i början och gör att filmen får ett ovanligt tempo. När Lupin ska frita prinsessan och klättrar på tak ser vi t.ex. hur han tappar fotfästet och glider ner några meter, innan han får ta sats och börja om från början. I en västerländsk film eller senare anime hade denna glidning inneburit något, att en fiende blivit varnad eller att Lupin skulle tappa något, men här är det just vad det är; han glider ner och får börja om, precis som något som skulle kunna ha hänt i verkligheten. Det ger på något sätt en äkthet till filmen som ökar intresset.

Många av filmens karaktärer är också väldigt intressanta, som t.ex. kommissarie Zenigata som går från att försöka arrestera Lupin, till att bli motvillig samarbetspartner, till att försöka arrestera Lupin igen. Även hertigens hejdukar är väldigt skurkaktiga på ett sätt som är befriande, och deras obehagliga ninjadräkter med klor får mig att rysa på riktigt. Det enda som känns tråkigt är att prinsessan Clarisse är just så hjälplös kvinna som prinsessor är i sagorna. Hon lyckas visserligen fly vid ett tillfälle och ger sig iväg i bil, men efter det flyktförsöket försöker hon inte kämpa emot alls. Som tur är finns en annan kvinnlig karaktär (Fujiko), en kriminell som gått undercover som prinsessans hovdam och som är väldigt cool. Utan henne hade det varit en bedrövlig film ur kvinnosynpunkt.

På det hela en mycket trevlig och rolig film. Inget mästerverk eller något som stannar kvar med en, men riktigt bra underhållning.

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (1974)

Så var det alltså dags för en av mina all-time favorites, och mitt absoluta måste på julafton, nämligen Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (1974).

I denna saga, som utspelar sig på en tid då det inte var fult att vara fattig, får vi följa den unge studenten Karl-Bertil Jonsson som extrajobbar på Kungliga Postverkets kontor för inkommande paket inför julen. Karl-Bertils store idol är Robin Hood och han bestämmer sig därför för att ta paket från de som tjänar över 50 000 kronor om året och ge till fattiga människor.

När faster Märta ringer på julaftonskvällen och undrar om den handmålade porslinstallriken hon skickat frågar Karl-Bertils ömma moder om han begriper vart paketet tagit vägen, och Karl-Bertil svarar sanningsenligt att han gett bort paketet. Hans far, Tyko Jonsson, nästan sprängs av julilska och dagen därpå tar han med sig Karl-Bertil för att be om ursäkt till de personer han stulit paket ifrån. Det visar sig dock att alla tycker att det var en fin gest och Karl-Bertil hyllas för sitt tilltag.

Det är svårt att sätta fingret på vad exakt det är i den här novellfilmen som jag fastnar för, men det är troligtvis en blandning av handlingen, Tage Danielssons fantastiska användning av det svenska språket och berättarröst, Per Åhlins tecknarstil och Gunnar Svenssons musik.

Om vi ska börja någonstans är det väl lämpligt att ta handlingen, som jag tycker har exakt de ingredienser en julsaga behöver. Lagom lång, med julstämning och som är tydlig med vad julen borde handla om – all sprida glädje och värme till alla. Sedan finns också den moraliska frågan; är det verkligen ok och rätt att ta från de rika för att ge åt de fattiga? Jag kan tänka mig att det i verkliga livet hade varit en hel del sura miner och inte den flerstämmiga hurraropskören som hade mött en riktigt Karl-Bertil. Som Tyko utbrister: ”Du kan åka in på anstalt för det här!”. Att vi accepterar detta när vi ser Karl-Bertil beror kanske främst på hur otroligt naiv och oskuldsfull han är, och att han verkligen tror på att även mindre bemedlade ska få en fin jul.

Sedan har vi Per Åhlins tecknarstil, som vässats ytterligare efter Dunderklumpen!. Det här är ju också den första helt ”rena” tecknade film han gör, och det är nog först här han kommer helt till sin rätt. Blandningen av det rent tecknade och inslagen från spelfilmen och fotona som används då och då (t.ex. Karl-Bertils stekta ägg) förstärker snarare än drar ner upplevelsen.

Det är också kul hur många anakronistiska detaljer som finns i filmen, som förekomsten av nazistflaggan i girlanderna, gengasbilen, TV:n, Sartres Les Mots och Lilla helgonet (1944) på TV:n. Det är ett väldigt smart drag, då det både bidrar till sagan men också gör den odaterbar, och på så sätt ständigt aktuell.

Annars är det framförallt musiken och Tage Danielssons röst som dröjer sig kvar i minnet. Gunnar Svenssons ledmotiv får mig alltid i perfekt julstämning och den lika fina (men inte lika kända) sångtexten av Tage gör den till en riktig julpärla som borde framföras oftare (även om den är otroligt fin som instrumental låt också).

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton ligger uppe på SVTPlay tillochmed 23 januari. Klicka på den här länken för att se denna fantastiska saga.

Dunderklumpen! (1974)

Den här filmen av Per Åhlin ligger mig extra varmt om hjärtat, eftersom den utspelar sig i trakterna där min farmor växte upp och jag känner igen mycket av landskapet och några av platserna.

Dunderklumpen! är en spelfilm med tecknade inslag, och får räknas med här eftersom det är en tidig svensk tecknad film, samt för att handlingen bygger helt på de tecknade karaktärerna. En midsommarkväll tar sig trollet Dunderklumpen in i barnkammaren hos Beppe och stjäl gosedjurskaninen En-Dum-En, teddybjörnen Pellegnillot, dockan Dockan och lejonet Lejonel tillsammans med en skattkista. Han blåser liv i dockan och gosedjuren och paddlar över sjön hem till fjället Dunderklumpen där han bor. Beppes son Jens upptäcker detta och ger sig iväg för att ta tillbaka sina leksaker och skattkistan, med Beppe i släptåg. På vägen stöter Dunderklumpen och leksakerna på Enöga, som avskyr andras girighet och trycker falska pengar för att se dem gå under av galenskap. Han stjäl skattkistan från Dunderklumpen och nu påbörjas också en jakt efter Enöga. På vägen får Jens och de andra hjälp av karaktärer som Blomhåret, Jätten Jorm och Elvira Fattigan.

Dunderklumpen! har som sagt alltid legat mig extra nära hjärtat, eftersom min farmor kommer från trakterna där den spelades in. Huset som min pappa och hans syskon ärvde efter farmor ligger precis intill Jormsjön och Jätten Jorm är ett fjäll jag sett ett flertal gånger. Det är något alldeles särskilt med den jämtländska naturen, och det är synd att den inte lyfts fram oftare i filmer. Därför är det kul att filmen blivit något av en reklam för Strömsunds kommun, och att karaktärerna används i alla möjliga sammanhang.

Rösterna i filmen är genomgående bra, och det är ett snilledrag att Dunderklumpen och Jätten Jorm pratar jamtska, vilket förankrar berättelsen ännu mer vid platsen den utspelar sig på. De mest minnesvärda karaktärerna i filmen är dock kaninen En-dum-en med röst av Gösta Ekman, och Elvira Fattigan med röst av Sif Ruud. En-dum-en är en ren citatmaskin (”En-dum-en tror att det här är bär och kokar sylt på pengarna!” och ”Astronaut Pellegnillot går på sjöbotten, kapten, och tror att han är på måååånen!” för att nämna några) medan Elvira Fattigan är den visa gamla gumman som trots det faktum att hon endast är med i filmens slutscen sätter stort avtryck. Hennes visa, med text av Beppe, är fortfarande en av de vackraste och enklaste texter jag vet.

Filmen lider dock av att den är lite för långt och emellanåt är rätt seg. Man hade med fördel kunnat stryka exempelvis humlan och en hel del av jakten efter Enöga, utan att tappa något av handlingen. Något som jag dock uppskattar mycket som vuxen, som jag aldrig brydde mig om som barn, är Beppes olika färdmedel för att komma ifatt Jens – en gammal bil och ett par längdskidor för att nämna några saker.

Det mest intressanta är dock hur antagonisten ändras genom hela historien, för att mynna ut i ett slut där ingen är en riktig skurk. Ta Dunderklumpen själv, som ju faktiskt introduceras när han stjäl Jens och Camillas leksaker. Vi får senare veta att han är alldeles ensam, och möjligtvis kan vi känna mer sympati för honom då. Sedan har vi Enöga, som trycker falska sedlar och stjäl skattkistan (och senare även kidnappar Pellegnillot). Det visar sig i slutet att han inte stulit skattkistan för egen vinning, utan för att han tycker att det är fult att folk älskar pengar när de har så mycket vackert runtomkring sig, som ju Elvira Fattigan sjunger om. För det är faktiskt vad filmen handlar om egentligen (i alla fall enligt min åsikt), det förunderliga och vackra i naturen som omger oss, och att vi borde stanna upp och tänka mer på den. Och det är det som gör att filmen fortfarande känns aktuell, sin seghet och datering till trots.