Den föräldralösa melankoliske pojken Champion växer upp hos sin mormor Madame Souza, som gör allt hon kan för att muntra upp sitt barnbarn. Efter att de sett ett gammalt varietéprogram med den musikaliska Trion från Belleville tar hon fram ett piano i hopp om att dottersonen ska vara intresserad av musik, men till ingen nytta. Därefter köper hon en valp och en tågbana, men inget verkar intressera barnbarnet. Av en slump upptäcker hon dock att han har en bok på sitt rum med massa urklipp och fotografier på cyklister. Hon köper en trehjuling till Champion, som äntligen skiner upp och hittar sin passion. Åren går och under sin mormors träning växer Champion upp till att bli en riktigt duktig cyklist, som får delta i Tour de France. Under loppet kidnappas dock han och två andra cyklister av maffian, som lastar ombord dem på ett skepp och far iväg mot storstaden Belleville. Mormor upptäcker vad som är i görningen och följer efter atlantångaren i en trampbåt.
Väl framme i Belleville tappar Madame Souza kornet och är dessutom alldeles utfattig. Som tur är stöter hon på trion från Belleville, som nu är äldre damer. Madame Souza får mat och husrum hos trillingarna, som bor tillsammans i en förfallen lägenhet, och blir så småningom en medlem i trions band. Under en konsert känner Madame Souza igen maffiamedlemmarna som kidnappade Champion, och de upptäcker snart att han och de andra två cyklisterna har kidnappats för att (under hot) delta i en cykelsimulering där maffian kan vadslå om vinnaren. Madame Souza och trillingarna arbetar fram en plan för att rädda Champion och lyckas efter många om och men. Det blir uppstarten på en dramatisk, väldigt långsam biljakt genom Bellevilles gator, innan de lyckas skaka av sig maffian. Madame Souza och Champion tar sig därefter hem igen.
Det här är en film som jag genast blev alldeles kär i när jag såg den 2003, men det är så otroligt svårt att sätta fingret på varför. När jag såg om den nu för bloggen gjorde jag det med min sambo (som såg den för första gången) och efteråt frågade jag vad han tyckte. Hans svar? ”Det är svårt att säga för jag vet inte vad det är vi just har sett”. Och det sammanfattar väl det hela väldigt väl. Det här är en extremt märklig film, med otroligt många osannolika turer, oväntade twister och knasiga lösningar på problem. Ska man sammanfatta filmen med ett ord är det nog ”galen”. Filmen bryter mot så många förväntningar och vanliga förvecklingar att det är svårt att lista ut vad som ska hända härnäst, men det gör också att alla osannolika händelser på något sätt känns helt logiska. Det är klart att Madame Souza orkar trampa sig över Atlanten i en roddbåt, det är klart att maffian skulle kidnappa tre cyklister bara för att ha illegal vadslagning i någon slags spektakulär cykelmaskin, det är klart att fyra äldre damer lyckas överlista hela maffian och dessutom undkomma dem i en så långsamt biljakt att det borde vara fullt möjligt att springa ikapp rymmarna.
Det är dock inte bara handlingen som är oortodox och bjuder på överraskningar, utan även karaktärerna i filmen. Hur ofta ser man en film där fyra äldre damer får vara hjältar och räddar dagen? Särskilt Madame Souza är ett riktigt energiknippe, som gör allt för sitt barnbarn, och hon är en väldigt spännande huvudrollsperson. Att sätta just fyra damer i fokus gör också att man har kunnat leka en hel del med utseenden och egenskaper: alla karaktärer har ett tydligt Sylvain Chomet-uttryck (särskilt Champion som är väldigt lik den äldre mannen i La vieille dame et les pigeons med en orimligt smal hals) men här har man kunnat gå ännu lite mer extremt. Det är extra kul också att man så tydligt kan se en distinktion mellan persongalleriet i Madame Souzas hemstad och det i Belleville (som är ett slags fiktionaliserat New York) där man utan tvekan kan se att befolkningen ska efterlikna amerikaner. Maffiaunderhuggarnas väldigt stiliserade fyrkantiga kroppar utgör också en fin kontrast mot de mer mjuka naturliga formerna hos trillingarna och Madame Souza.
Flera detaljer som man först bara tror är designval och sätt att göra karaktärerna mer intressanta visar sig vara viktiga för handlingen. Ett bra exempel är Madame Souzas platåsko, där man genom filmen tänker att man valt att ge henne ett kortare ben för att hon ska bli ännu mer quirky och okonventionell, men så visar sig hennes platå ha en avgörande roll för filmens klimax, där den stenhårda platådojan blir det som slutligen sätter punkt för maffian. En annan del av filmen är när Madame Souza hemma hos trillingarna försöker dammsuga, läsa tidningen och ställa in saker i kylskåpet – handlingar som trillingarna slår ner och säger åt henne att inte göra. Som tittare tror man bara att trillingarna är excentriska och har blivit lite knäppa under åren (detta förstärks av att majoriteten av deras kost består av olika rätter där grodor utgör huvudingrediensen, grodor som de fiskar genom att slänga en handgranat i sjön och fånga de grodor som exploderar ur vattnet i en håv), men det visar sig senare att de använder alla dessa objekt för att skapa musik.
Större delen av filmen utspelar sig någon gång på 1950/60-talet, och det finns en väldigt fin ”dåtids”-känsla över hela filmen. Dels gör sig Chomets säregna stil väldigt bra i 1950-talet, dels har man valt en färgpalett som hela tiden påminner oss om att det är längre tillbaka i tiden. Här finns inga starka färger som sticker ut – filmen har snarare en sepiaton rakt igenom som för tankarna till fotografier och bildjournaler. Det är snyggt också att man därtill lyckats göra ännu en kontrast till det inspelade varietéprogrammet där vi får se trion i sina glansdagar (och vi dessutom bjuds på snygga karikatyrer av Josephine Baker och Fred Astaire). Det känns som att Chomets stil kommer mer till sin rätt här än i La vieille dame et les pigeons eftersom stilen används för att förhöja tidskänslan.
En annan aspekt som hjälper den här filmen och ytterligare framhäver just animationsstilen och berättelsen är att den (likt La vieille dame et les pigeons) knappt har någon dialog. Madame Souza har en replik i början av filmen, som Champion upprepar i slutet, vi hör lite kommentatorer och någon enstaka kommentar från befolkningen i Belleville. I övrigt gestaltas hela filmen med hjälp av kroppspråk. Det sätter extra press på tittaren, men möjliggör också olika tolkningar, särskilt av just de få repliker som finns. Madame Souza frågar sitt barnbarn om filmen är slut när de tittar på varietéprogrammet i början av filmen; i slutet ser vi en äldre Champion som precis sett på samma film vi sett och som vänder sig till den tomma stolen där hans mormor brukade sitta och säger att filmen är slut. Ska man se hela filmen som en metafor, eller var det här en rutin som Madame Souza alltid hade medan hon var i livet, och som barnbarnet nu väljer att fortsätta?
Avsaknaden av repliker gör att musiken får ta desto större plats, och skapa en atmosfär som gör att vi känner oss hemma i 1950-talet. Benoît Charests instrumentalmusik passar perfekt, och särskilt musiken som kommer varje gång maffian är i fokus är något som stannar kvar. Den påminner mig om musiken i julkalendern Ture Sventon, privatdetektiv, ni vet de där klingande tonerna som avslutar varje avsnitt innan speakern berättar att vi ska fortsätta kolla nästa dag? Man har också valt att använda sig av klassisk musik, däribland Kyriet från Mozarts C-mollmässa under Madame Souzas farliga trampbåtsfärd över Atlanten. Det är kanske lite av ett billigt grepp, men jag tycker att det funkar bra här. Annars är det stora riktiga dragplåstret titellåten ”Belleville Rendezvous” som vi får bekanta oss med redan i inledningen när vi ser trion framföra den under sina glansdagar. En väldigt härlig jazzlåt som snabbt fastnar på hjärnan (och som också Oscarsnominerades för Bästa sång – välförtjänt!).
Trion från Belleville är en väldigt charmig film som jag gärna hade sett fler upptäcka. Den dränktes dock en del av det faktum att Hitta Nemo släpptes samma år, annars tror jag att den hade haft god chans att vinna en Oscar för Bästa animerade film.
En utsvulten gendarme ser hur en gammal dam matar duvor i en park och får en idé. Han bygger en duv-kostym och besöker damen, som bjuder in honom och bjuder honom på mat. Detta fortgår i flera månader och gendarmen blir rundare och rundare, och till slut tar han sig nästan inte förbi städerskan i hallen. På julafton är gendarmen återigen hos damen och går ut i köket för att hitta mer att dricka, då han upptäcker att damen har en annan besökare: städerskan, som är iklädd kattkostym, och damen som står med en stor häcksax. Gendarmen inser att den gamla damen har gött honom i månader för att mata katt-damen, och i samma ögonblick upptäcker damen honom. Hon börjar jaga honom med häcksaxen och han försöker förtvivlat få av sig huvudet på kostymen för att visa att han är en människa och inte en duva, men huvudet har fastnat. Till slut ramlar han ut genom ett fönster och lyckas på så sätt fly. Filmen avslutas framför Eiffeltornet där mannen, utan sin kostym, återigen är utmärglad men beter sig precis som en duva.
Filmen har nästan ingen dialog, utan de enda ord vi förstår är de som yttrad av amerikanska turister i början och slutet av filmen. Dessa är sådana otroliga karikatyrer att de inte går att ta seriöst, vilket nog inte heller är meningen. De är groteskt överviktiga och pratar med en bred överdriven sydstatsaccent, och har egentligen inte så mycket med resten av filmen att göra. Det går möjligtvis att dra paralleller mellan dialogen som handlar om hur fransmän och européer äter massa konstiga djur, till att damen och städerskan är bereda att äta gendarmen. I övrigt förstår vi utifrån skeendena vad exempelvis den gamla damen säger till gendarmen.
NIMHs hemlighet 