Julen dansades visserligen ut i torsdags, men det låtsas vi inte om i det här inlägget, som handlar om en av alla otaliga versioner av Charles Dickens En julsaga.
I den här versionen får vi se alla välkända karaktärer från Dickens berättelse gestaltas av Disneyfigurer, med Joakim von Anka självskriven i rollen som Ebenezer Scrooge. Det är julafton och Scrooge förstår inte varför folk ska fira jul, vara lediga och ge bort presenter när det finns pengar att tjäna. Väl hemma besöks han av ett spöke: hans tidigare kompanjon Jacob Marley har kommit för att varna honom att hans snikenhet kan komma att kosta honom i döden, och att han måste ändra sitt sätt att leva. Under natten besöks så Scrooge av tre andar (den förflutna julens ande, den nuvarande julens ande och den framtida julens ande) som i tur och ordning visar honom hur hans liv brukade se ut, hur livet ser ut för hans arbetare Bob Cratchit just nu, samt hur framtiden kommer se ut (där bland annat Bob Cratchits son Lille Tim kommer gå bort och Scrooge begravs helt utan närstående). Nattens händelser skakar om honom så mycket att han väljer en helt ny bana, och så blir det till slut en riktigt god jul.
Musse Piggs julsaga var för mig länge den ”riktiga” versionen av En julsaga, så pass att jag inte kände till flera delar i originalberättelsen som man valt att stryka av tidsskäl i den här versionen (som Scrooges minne där systern hämtar honom på internatet, eller besöket hos Scrooges systerson Fred där han får höra vad deltagarna vid julfestligheterna egentligen tycker om honom). Det medförde att jag de första gångerna jag såg långfilmsversioner av berättelsen tyckte att den var väldigt långsam och utdragen, till skillnad från den rappa berättelsen vi får presenterade för oss i Disneys version. Nu när jag har bättre koll på grundberättelsen kan jag tycka att det kanske går lite väl fort för Scrooge att komma fram till att han ska bättra sig: de långa utvikningarna i varje andes besök behövs för att göra omvandlingen riktigt trovärdig. Tanken är väl att enbart besöket hos familjen Cratchit ska vara tillräckligt för att beveka Scrooge, men det känns ändå som att det går lite väl fort.
Själva tanken med novellfilmen är dock ett riktigt genidrag, att låta omtyckta Disneykaraktärer spela upp berättelsen. Detta i sig är inget nytt grepp, det finns flera versioner av En julsaga med olika välkända figurer, bland annat Mr Magoo och Snurre Sprätt, men frågan är om inte Musse Piggs julsaga är den version som lyckas bäst. Joakim von Anka som Scrooge är som jag nämnde tidigare självskriven (han heter ju dessutom Scrooge McDuck på engelska, så något annat hade varit märkligt), men Musse som Bob Cratchit och Kalle som systersonen Fred är också perfekta i sina roller. När det gäller Långben i rollen som Jacob Marley är jag dock lite tveksam: samtidigt som han ger rollen en ovanlig humoristisk touch när han ramlar över sina kedjor är det väldigt svårt för oss som tittare att se Långben i rollen som en gniden otrevlig affärsman som lurar folk på sina pengar, och av den anledningen hade jag gärna sett en annan karaktär i den rollen. Jag är dock osäker på vem som skulle haft den rollen istället, och jag förstår att man vill försöka få in de mest populära Disneyfigurerna, men faktum kvarstår.
I övriga mindre roller får vi kära återseenden i Benjamin Syrsa, Kajsa Anka, Svarte Petter och ett flertal karaktärer från Pank och fågelfri (jätten Ville) och Det susar i säven & Ichabods äventyr (Ratty och Moley i talroller, samt Mr Toad, MacBadger och hästen Cyril i mindre, stumma roller). Dessutom utgör karaktärer från Robin Hood, Aristocats och De tre små grisarna statister på Londons gator och i scenen där Scrooge och den förflutna julens ande (Benjamin Syrsa) besöker en julfest. Det är dels roligt att de lite mer okända karaktärerna får så prominenta roller, men det är också kul att se hur man kan slänga ihop karaktärer från olika filmer och Disneyeror utan att det ser konstigt ut. När onkel Waldo står bredvid farmor Anka och klappar händerna reagerar man inte, utan det ser helt naturligt ut. Detta kan tyckas självklart eftersom de tillhör samma studio, men de kommer som sagt från två helt olika tidsperioder och även om layouten för många äldre Disneyfigurer regelbundet uppdateras är det inte säkert att man kan ta figurer från två olika filmer och få dem att fungera ihop. Nuförtiden blir därför varje gång jag ser Musse Piggs julsaga ett tillfälle att försöka upptäcka någon ny Disneykaraktär.
Den här filmen har två svenska dubbar, en från 1983 och en nydubbning från 2002. Jag skulle gissa att en av orsakerna till omdubbningen var att få ”rätt röster” på de olika karaktärerna, framförallt att få John Harryson i rollen som Scrooge (som gjordes av Johannes Brost i orignaldubbningen). En fördel med nydubbningen är att man även får samma röst på Benjamin Syrsa som i omdubbningen av Pinocchio (Jan Modin), samt Andreas Nilsson och Anders Öjebo som Kalle respektive Musse, och i ärlighetens namn är det väl det som är intressant med nydubbningen. Den är i övrigt inte tillräckligt annorlunda från den gamla dubben för att utmärka sig. Man har även valt att ta med (missat att ta bort?) en felreplik mot slutet av filmen, när Scrooge påträffar Fred på gatan och meddelar att han kommer till julfesten. Där ropar Harryson ut ”Hej Kalle!”, vilket inte finns i vare sig den svenska eller engelska originaldubben (där Scrooge ropar ”lad!”). Antingen var Harryson så van vid att kalla Kalle för just Kalle att han för en stund glömde bort att det inte var en vanlig Kalle Anka-kortfilm, eller så ska det här vara någon slags medveten blinkning till publiken. Om det är det senare upplever jag inte att det fungerar särskilt bra, utan snarare enbart ger huvudbry.
Det kanske största problemet jag har med den svenska nydubbningen är att jag tycker att John Harryson låter alldeles för snäll. Det fungerar utmärkt i Ducktales, men inte när Joakim von Anka nu ska spela Ebernezer Scrooge. Det märks kanske allra tydligast när Isabelle kommer till Ebenezer för att fråga om när de ska gifta sig: Harrysons ”Ja vad är det?” låter väldigt kärleksfullt, och röjer inte alls att han börjat älska pengar mer än henne. Å andra sidan är Brosts replik på samma ställe alldeles för hård. Egentligen är det väl ingen av dem som riktigt får till den där avvägningen som jag uppfattar i Alan Youngs röst, och det kommer nog hädanefter främst vara den dubbningen jag kommer se när jag tittar på Musse Piggs julsaga.
I Det susar i säven får vi möta Toad, som gång efter annan får en ny mani och inte kan hejda sig från att genast hoppa på den, utan att tänka efter före. Hans vän MacBadger håller reda på hans finanser, som går helt åt skogen. MacBadger ber därför Moley och Ratty att leta reda på Toad och stoppa honom innan allt är förlorat. Moley och Ratty lyckas hindra Toad från att skaffa sig en bil (hans senaste mani) och låser in honom på Toad Hall. Toad rymmer dock och införskaffar en bil, men blir arresterad då bilen visar sig vara stulen. Under rättegången är Toad säker om att bli friad – han har ju köpt bilen i utbyte mot Toad Hall (till MacBadgers förtvivlan) – men hans vittne Winky anklagar Toad för att ha försökt sälja honom den stulna bilen. Toad hamnar i fängelse, men lyckas rymma på julaftonen och tar sig till Moley och Ratty. Snart dyker MacBadger upp, han har upptäckt att Winky satt dit honom och intagit Toad Hall tillsammans med ett gäng vesslor. De fyra vännerna bestämmer sig för att få tillbaka kontraktet på Toad Hall för att bevisa Toads oskuld och en hisnande jakt tar vid.
Som jag nämnde tycker jag att det här är den klart bästa paketfilmen som Disney gav ut på 1940-talet. Båda berättelserna är väldigt starka (och har båda släppt individuellt på VHS och DVD) och animationen i dem håller riktigt hög klass. Scenen där Toad och hans vänner försöker återta kontraktet för Toad Hall från Winky och vesslorna är så snyggt koreograferad (så pass att den återanvändes till Djungelboken i scenen där Baloo och aporna slåss om vem/vilka som ska ha Mowgli!). Det är dock en superkort sekvens som jag undrar hur de vågade ha med: mot slutet av jakten har Winky och vesslorna fått tag i Moley och är på väg att halshugga honom (!) men han hinner räddas av vännerna. En annan actionfylld scen är i den andra berättelsen: jaktscenen där den huvudlösa ryttaren jagar Ichabod är riktigt skrämmande än idag. Man riktigt känner hur pulsen stiger!
Man ska dock inte tycka synd om Ichabod för att Katrina använder honom för att göra Brom svartsjuk, för hans motiv för att vilja ha Katrina är inte helt godhjärtade. När han dagdrömmer om Katrina istället för att hålla i sina lektioner drömmer han minst lika mycket om det arv hon kommer få när hennes far dör, och hur det kommer göra honom själv till byns rikaste man. Katrinas design liknar också i mångt och mycket designen för 
NIMHs hemlighet 