Gulliver’s Travels/Gullivers resor (1939)

Gullivers resor var en av de första tecknade långfilmerna, och den andra amerikanska efter Snövit och de sju dvärgarna. Bröder Max och Dave Fleischer och deras Fleischer Studios hade haft stora framgångar med Betty Boop och kortfilmerna med Karl-Alfred, och nu höjde de alltså ambitionsnivån rejält. Resultatet blev blandat.

Max Fleischer hade från början tänkt avsätta tre år för att producera sin tecknade långfilm, men distributören Paramount ville vänta och se hur Snövit skulle tas emot. När den filmen blev en succé vid premiären i december 1937 begärde Paramount att Fleischer Studios skulle släppa sin film vid jul 1939. För att möta denna tajta deadline anställde studion raskt flera hundra animatörer, bland dem Grim Natwick, Shamus Culhane och Al Eugster som alla hade jobbat på Disney och med Snövit. Fleischer Studios höll deadlinen och filmen blev en stor kommersiell framgång, men blev också början på slutet för studion.

Filmen tar avstamp i den mest kända delen av Gullivers resor, nämligen färden till Lilliputt. I denna variant lider Gulliver skeppsbrott och blir upptäckt av bybon Gabby, som rusar tillbaka till slottet för att informera kungen och jätten på stranden. Han blir dock inte insläppt eftersom kungen just håller på att sluta avtal med kungen av grannön Blefuscu om giftermål mellan deras barn, prinsessan Glory och prins David. Hela avtalet går dock i stöpet när kungarna börjar bråka om vilken låt som ska spelas vid bröllopet: Lilliputs ”Faithful” eller Blefuscus ”Forever”. Kung Bombo av Blefuscu utropar krig och far hem.

Efter många om och med lyckas Gabby få kung Littles uppmärksamhet och tillsammans med stadens alla män fraktar de Gulliver in i staden och förtöjer honom till marken med rep. Gulliver vaknar (och sliter sig lätt loss från repen) och avvisar därmed ett anfall från Blefuscus trupper. Han blir hyllad som en hjälte och firas med en stor bankett, men får så småningom reda på krigets omständigheter och hur förtvivlade Glory och David är över att inte få gifta sig, på grund av en bröllopslåt. Gulliver avbryter även nästa anfall från Blefuscus armé och efter det inser Lilliputtarna och invånarna från Blefuscu (Blefuscuaner?) hur löjligt de betett sig. När Glory och David sedan sjunger ”Faithful” och ”Forever” tillsammans (i den tecknade filmhistoriens första mashup?) inser alla kärleken dem emellan, de får gifta sig och Gulliver ger sig av hemåt i den nya farkost som öborna byggt åt honom som tack.

Den här filmen har aldrig dubbats till svenska, men har ändå getts ut på VHS i Sverige med ”svensk dubbning”. Jag såg den för första gången hemma hos en kompis på just en sådan VHS och det visade sig att dubbningen bestod i en berättarröst som löste alla repliker över det amerikanska ljudspåret, ungefär som halvtaskiga dubbningar i Balkan och de gamla öststaterna brukar vara. Inte en helt angenäm upplevelse, och därför går det inte heller att jämföra originaldubbningen med någon svensk dubbning, vilket jag helst hade velat göra.

Manuset är väldigt ojämnt, och även om Lilliputt och Blefuscu krigar mot varandra över småsaker i romanen så känns ”bröllopslåtsvalet” lite väl tunt för att en så infekterad debatt ska bryta ut. David och Glory är ju uppenbarligen förälskade i varann; varför kommer ingen ens på tanken att spela båda låtarna på bröllopet? Mycket märkligt. Karaktärerna Glory och David lider också av den stelhet som präglade den tidiga animationens försök att gestalta verklighetstrogna människor. De har liksom inga utmärkande drag som kan få oss att sympatisera med dem; vi känner mycket mer för de andra lilliputtarna och kungarna som har mer överdrivna tecknade drag.

Det är samma problem med Gulliver som är väldigt verklighetstrogen, vilket nästan ger en obehaglig upplevelse. För animationen av Gulliver användes en teknik som kallas rotoscoping, det vill säga att en skådespelare agerar ut en scen och sedan tecknar man exakt efter den personens drag och rörelser. Effekten blir att det nästan ser ut som en riktig person, fast i tecknad form, och det är nog just där problemet ligger, det blir att se verkligt ut i ett medium där saker inte ska se verkliga ut. Det blir liksom något själlöst i det hela. Att använda skådespelare som förlaga, för att se hur anatomin hos en människa eller ett djur ser ut är kutym i tecknarbranschen och det är vanligt att skådespelaren som står för förlagan också ger röst åt figuren (se t.ex. Eleanor Audley i rollen som den onda styvmodern i Askungen eller den onda fén i Törnrosa), men att teckna rakt ovanpå är ovanligt. Det behövs helt enkelt något onaturligt drag eller annorlunda anatomi för att ge figuren liv, som något för stora ögon eller en konstig kroppsform. Det är också därför många figurer i tidiga tecknade filmer är väldigt överdrivna; de var helt enkelt mycket lättare att teckna och få liv i (vilket också var orsaken till att prinsen i Snövit syns så lite; animatörerna hade svårt att få till en mänsklig figur som fungerade).

På tal om Snövit så har Fleischer Studios uppenbarligen lånat en hel del designer från filmen (kanske inte så konstigt eftersom flera Disneyanimatörer började jobba för Fleischer, som nämndes innan). Framförallt de två blå fåglarna som följer med Gulliver, Glory och David är misstänkt lika de blå fåglarna i Snövit.

Scenerna där Gullivers upptäcks och där han fraktas in till staden är dock riktigt bra gjorda och man får verkligen känslan av vilken jätte han är för folket i Lilliputt. Här har de alltså lyckats med perspektiv och att vara konsekventa med storleken på karaktärerna.

Copyrighten för Gullivers resor förnyades inte och därför ligger filmen numera i det som i USA kallas för public domain, det vill säga fritt tillgängligt. Det innebär också att vem som helst kan ge ut filmen, och därför går hela filmen även att se på t.ex. youtube i varierande kvalitet. Jag länkar nedan till den version jag såg (de flesta som ligger uppe med bättre bildkvalitet har ett högt brusljud, och den här gången fick ljudkvaliteten gå före bild) så för den som vill se filmen är det fritt fram.