The Land Before Time/Landet för längesedan (1988)

Världen har börjat förändras och i sökandet efter föda har dinosaurierna börjat vandra mot ett paradis de kallar Den stora dalen. De stannar enbart för att låta sina ungar kläckas, innan de fortsätter färden. En av ungarna som kläcks är långhalsen Lillefot (en apatosaurus), som är det sista hoppet för sin hjord – som i övrigt består av hans mamma, mormor och morfar. Han får tidigt lära sig att dinosaurier enbart håller sig till sin egen sort, och att han inte kan eller får leka med den stolta triceratopsungen Cera. En natt befinner de sig dock i samma pöl efter att ha följt efter en primitiv groda, och leker nöjt tillsammans tills de blir attackerade av en ”vasstand” (en T-rex). Lillefot och Cera flyr och räddas av Lillefots mamma, som börjar slåss mot Vasstand. Ungefär samtidigt bryter en stor jordbävning ut; jordbävningen skapar en stor klyfta ut och flera familjer blir separerade från varandra, däribland Cera och hennes familj och Lillefot från sin mormor och morfar.

Vasstand faller ner i klyftan, men Lillefots mamma har skadats så allvarligt i slaget att hon inte kommer överleva. Innan hon dör ber hon Lillefot att fortsätta färden mot Den stora dalen själv, och lovar honom att hon alltid kommer vara med honom, även om han inte kan se henne. En sörjande Lillefot börjar därefter ensam sin färd mot Den stora dalen, men under resan stöter han på andra dinosaurieungar som också separerats från sina familjer: Kvacky (en parasaurolophus), Petri (en pteranodon) och Tagg (en stegosaurus). Även Cera följer med, om än motvilligt. Under färden måste de tampas med hunger, kyla och Vasstand, som har överlevt fallet ner i klyftan och som nu jagar dem varje chans han får. Vid ett tillfälle separeras gruppen från varandra efter att Cera ifrågasatt om Lillefot verkligen kan vägen till Den stora dalen, men när Vasstand återigen hotar lyckas de med gemensamma krafter göra sig av med honom, en gång för alla. Då upptäcker Lillefot ett moln som påminner honom om hans mamma, och med det som vägledning hittar gruppen till Den stora dalen, där de återförenas med sina familjer.

När jag var liten hade vi inte Landet för längesedan på VHS hemma, utan det här var en film jag såg hos vänner. Det är ändå en film som etsat sig fast i minnet och när jag pratar om den med jämnåriga idag så kommer alltid samma tema upp: hur otroligt sorglig den är. Scenen där Lillefots mamma dör är en som alla kommer ihåg, och när jag ser om filmen som vuxen kommer jag på mig själv med att tänka att det här nog hade varit den mest ikoniska dödsscenen i en tecknad film om inte Lejonkungen hade funnits. I båda fallen är det en förälder som utan att tveka räddar sitt barn men som får plikta med sitt liv och i båda filmerna kommer förälderns ande tillbaka till barnet och manar på det att fortsätta framåt. Även liknande allegorier om ”livets cirkel” (Lejonkungen) och ”livets stora kretsgång” (Landet för längesedan) nämns av olika karaktärer i filmerna. Jag skulle nog ändå hålla Lillefots mammas död som snäppet värre rent känslomässigt. Dels för att hon faktiskt hinner säga några ord innan hon dör och vi får en alldeles hjärtskärande replikväxling där Lillefot undrar varför han måste komma ihåg vägen till Den stora dalen, för den kan ju mamma och de ska ju dit tillsammans, men dels för att vi också får se Lillefot hantera sorgen efter att mamman dött. Det avhandlas först i scenen direkt efter att mamman dött, där Lillefot stöter på en annan äldre dinosaurie som förklarar för Lillefot att livet tyvärr kan vara brokigt och att man måste fortsätta trots att det gör ont, och sedan i en scen där Lillefot ser sin egen skugga och misstar den för sin mamma. 

Jag måste också slå ett slag för att det är just Lillefots mamma som är hjälte och slåss mot Vasstand. Nu finns visserligen ingen pappa till Lillefot med i bilden, men vid den här tiden var det fortfarande ovanligt att se mödrar i den typen av roll i tecknade filmer. Det känns som att Don Bluth faktiskt var före sin tid med just detta och att detta var något han ville få igenom i sina filmer – även Fru Brisby i Brisby och NIMHs hemlighet har en liknande funktion i sin film. Scenen mellan Lillefots mamma och Vasstand är väldigt rå också, man har valt att visa just hur brutal en fight mellan två dinosaurier skulle kunna vara (och då ska ändå stora delar av scenen ha blivit bortklippta eftersom testpubliker tyckte att den var alldeles för skrämmande!).

Annars för dödsscenen med mamman kanske främst till Bambi och scenen där jägaren tar hans mamma. Det kanske inte är en slump – Don Bluth och Steven Spielberg ska ha sagt att de ville göra en Bambi-liknande film, fast med dinosaurier. Att Bambi har varit en inspiration märks extra tydligt i scenen där Lillefot kläcks och de andra dinosaurierna i närheten kommer för att se honom – hela scenen känns väldigt mycket som öppningsscenen i Bambi när alla skogens djur kommer för att träffa den nya prinsen. I övrigt är det inte mycket som påminner om Bambi, men stora delar av öppningen och scenen med jordbävningen känns istället som en blinkning till Fantasia och dess skildring av hur livet på jorden uppkom och hur dinosaurierna kan ha levt. Utöver Fantasia hade det vid den här tiden inte heller funnits så många spelfilmer som hade skildrat dinosaurier på ett (någorlunda) realistiskt sätt – Jurassic Park skulle inte släppas förrän fem år efter Landet för längesedan – och det är inte så svårt att föreställa sig varför just den här filmen blev en så stor framgång – just dinosaurievinkeln gjorde den rätt unik. På tal om Steven Spielbergs roll i den här filmen måste också nämnas hans uppenbara fascination för dinosaurier – han skulle som sagt senare komma att göra Jurassic Park och dess uppföljare, men han har gjort en till dinosaurierelaterad tecknad film: en av de tre filmer som hans kortlivade animationsstudio Amblimation gjorde var Rex och hans vänner, om fyra dinosaurier som reser i tiden till vår tid.

Landet för längesedan var Don Bluths och Steven Spielbergs andra projekt ihop, efter den framgångsrika Resan till Amerika två år tidigare. Den här gången skulle de verkligen få konkurrens från Disney, som valt att hålla premiären för Oliver & gänget samma dag som premiären för Landet för längesedan skulle hållas. Landet för längesedan visade ha dragit det längsta strået och hamnade etta på biotiopplistan första helgen, och det är inte svårt att se varför. Oliver Twist i modern tappning men med djur känns vid första anblick helt enkelt inte lika spännande som dinosaurier – som sagt hade det inte funnits så många andra dinosauriefilmer tidigare, och den här var dessutom väldigt välgjord. I en scen i filmen sitter Lillefot på sin mammas rygg och han frågar henne något. Hon vänder hela sin hals bakåt för att svara och det tar tid just för att halsen är lång, men det får ta tid. En sån detalj förhöjer vår känsla av att det här ändå känns ganska realistiskt, trots att det är en tecknad film, ungarna har snuttifierats rätt rejält och rörelsemönstret i andra scener kanske inte känns riktigt anatomiskt korrekt. För den sistnämnda punkten tänker jag tillexempel på när Lillefot försöker dra sig undan från alla nyfikna blickar när han är nyfödd och kryper baklänges på ett sätt som inte borde vara möjligt. Att vi ändå tycker att det är rimligt har nog att göra med att vi känner igen det från hur mänskliga barn rör sig och interagerar – det blir en slags perfekt hybrid av det realistiska och fantasin.

En annan orsak till att Landet för längesedan gick bättre tror jag också har att göra med själva tecknarstilen. Medan Oliver & gänget är modern och till stor del är typiskt 80-talig med ljusa pastelliga färger är Landet för längesedan mer traditionellt i sin tecknarstil, men för den sakens skull känns det inte mossigt, utan snarare väldigt välgjort. Man har jobbat mycket med olika skuggor för att ge djup och eftertryck när det behövs och vissa av bakgrunderna påminner åtminstone mig om Mary Blairs designskisser för Disney från 1950-talet. Det är också tydligt att man lagt tid på att fundera på hur man ska ge vissa scener mer eftertryck med hjälp av effekter och stilen, och detta tar sig bäst i uttryck under jordbävningen och när Cera stångar olika saker. Här har man förhöjt detta genom att själva bilden skakar – när Cera stöter i ex en sten så skakar bilden till som om hon stångande in i bilden, det är en enkel men väldigt effektfull detalj.

Ett annat smart stilistiskt berättargrepp ligger i manuset där vi får möta farorna i dinosauriernas värld direkt – så fort filmen startar får vi veta att något har hänt som gör att mattillgången är dålig och bara någon minut in stöter vi på farliga dinosaurier som försöker stjäla ägg från andra arter. Det dröjer heller inte länge innan filmens riktiga antagonist Vasstand dyker upp och genom att Lillefots mamma dör så tidigt i filmen cementeras känslan av att vad som helst kan hända och att ingen går säker. Annars är filmens absolut viktigaste budskap att man blir starkare ihop och att olikheter i en grupp hjälper en framåt – ensam är inte alltid stark. Redan i början får Lillefot veta att olika dinosaurier inte beblandar sig med varandra, men den stora jordbävningen tvingar fram ett samarbete och till slut en vänskap mellan de olika ungarna, om än motvilligt mellan Lillefot och Cera (som är den som allra mest lever efter sin fars ord om att trehörningar inte umgås med långhalsar). Detta återkopplas till kanske lite väl övertydligt när de väl hittar Den stora dalen och Lillefot utbrister ”Vi klarade det tillsammans!” – då är den allra sista repliken i filmen, från Cera till Lillefot, ett betydligt bättre sätt att sammanfatta temat: ”Lillefot, kom så leker vi!”.

Temat tar an såklart tillvara på även rent musikaliskt: det här är ingen musikalfilm som Resan till Amerika, men filmen har en låt som börjar spelas upp under eftertexterna, med sång av Diana Ross (”If We Hold On Together”). Melodin till den låten agerar också som filmens ledmotiv och återkommer under hela filmen, ofta vid tillfällen då Lillefot känner sig ensam eller ungarna börjar bli vänner med varandra. Låten skrev av James Horner och Will Jennings, och Horner gjorde också all instrumentalmusik till filmen. Tack vare att melodin är så integrerad i filmens instrumentalmusik får själva låten en otrolig slagkraft när den väl startar under eftertexterna – vi känner redan till melodin och tematiken.

Är det något i filmen som inte håller måttet? tänker kanske någon nu. Tja, jag ska erkänna att jag har lite svårt för berättarrösten i filmen. Den fungerar bra för att introducera berättelsen och Lillefots familj, men jag hade önskat att det hade stannat vid det. Istället kommer berättaren in vid flera viktiga ögonblick, exempelvis för att förklara jordbävningen och att den delade på familjer, eller att Lillefot sörjer sin mamma. Det tar udden av annars dramatiska scener, och är också helt överflödiga, för de sakerna berättas redan av bilden i sig. Det blir lite naturdokumentärkänsla över det hela, och bidrar till att vi rycks ut ur handlingen för en stund. I slutet av filmen när Lillefot återförenas med sina morföräldrar får vi också se en hel del rätt fåniga flashbacks till tidigare ögonblick i filmen samtidigt som berättaren talar om att de nu är tillsammans igen, och det känns bara konstigt och krystat – det har trots allt bara gått en timme sedan vi såg de här ögonblicken och de tillför inget nytt. Med den svenska dubbningen kan jag inte heller sluta tänka att ”snart dyker Bamse och Lille Skutt upp”, eftersom det är Olof Thunberg som gör berättarrösten. Han gör det bra, men hans röst som just berättarröst är så djupt inpräntad som Bamseberättare.

På tal om dubbningarna så håller både originaldubbningen och den svenska dubbningen väldigt hög nivå, fantastiskt hög faktiskt med tanke på att majoriteten av filmen måste bäras upp av barnskådespelare. Här har man verkligen lyckats hitta de allra bästa, även i den svenska dubbningen vilket jag inte alltid tycker är fallet. De svenska rösterna är väldigt bra matchade mot originalen – den enda svenska barnskådisen som inte når upp i riktigt samma nivå som sin originalpart är Kvacky, men det är inte så konstigt eftersom originalrösten görs av Judith Barsi som var en av de absolut bästa barnskådespelarna någonsin. Hon dog tyvärr väldigt ung efter att ha mördats av sin far – det hade varit så fantastiskt att se vad hon hade kunnat göra i fortsättningen om hon var såhär duktig som barn. Det ska dock poängteras att Cecilia Schiöld som gör Kvacky på svenska också är väldigt duktig, det är bara otacksamt att försöka göra något på samma nivå som Barsi.