Alice in Wonderland/Alice i Underlandet (1951)

Barnböcker har alltid varit en användbar förlaga för Disneys tecknade långfilmer, och så även för denna film som bygger på Lewis Carrolls böcker Alice i Underlandet och Alice i Spegellandet.

Alice lyssnar halvhjärtat på sin storasysters historielektion när hon börjar drömma om hur hennes egen värld skulle se ut, men avbryts i sitt drömmande av en vit kanin med fickur som skyndar iväg. Alice följer efter kaninen, ramlar ner i ett kaninhål och kommer slutligen till Underlandet, där hon stöter på en mängd konstiga figurer och där inget är som hon är van vid. Så fort hon äter eller dricker något börjar hon antingen växa eller krympa, och trots att hon stöter på den vita kaninen flera gånger får hon inte reda på vad det är han har så brått till. Efter att ha gått vilse får hon hjälp av Smilkatten att hitta till Hjärter Dams hov, men lyckan blir kortvarig när Alice upptäcker att drottningen lätt tappar humöret och beordrar halshuggning på de som råkar komma i hennes väg. Alice spelar en krocketmatch mot drottningen, men ett spratt från Smilkatten leder till att drottningen tappar humöret, och denna gång är det Alice som råkar stå i vägen. Drottningen övertalas att hålla rättegång, och under den lyckas Alice smita. Plötsligt vaknar Alice upp när hennes syster påminner henne om att det är dags för te; det visar sig att Alice har drömt alltihop.

Den här filmen sticker ut bland Disneys filmer, för den innehåller så otroligt många sekvenser och figurer. Under 1940-talet gjorde Disney ett flertal paketfilmer som bestod av två eller fler kortfilmer, men då var de just separata kortfilmer, om än kanske med en berättarröst som ledde tittaren igenom filmen. I Alice får vi istället många småberättelser och händelser som inte hänger ihop, men som ändå hålls samman av huvudpersonen Alice. Många av figurerna vi stöter på är bara med några få sekunder innan vi går vidare, med följd att den här filmen kanske har Disneys största persongalleri (åtminstone för en tecknad långfilm). Ta t.ex. fågeln som tror att Alice är en orm, eller ödlan Bill som ska försöka röka ut henne ur den vita kaninens hus: båda två har några få repliker, syns till i varsin scen, men försvinner sedan ur filmen.

Walt Disney hade länge velat göra en film av Carrolls bok när produktionen äntligen satte igång 1945. I sina Laugh-o-Grams under 1920-talet hade han baserat ett avsnitt på berättelsen, och försökte i omgångar också göra en spelfilm. Rättigheterna till filmen köptes redan 1938, men sköts på framtiden på grund av studions ekonomiska bekymmer under andra världskriget. När den väl släpptes 1951 blev den ingen kassasuccé men lyckades med tiden få något av en kultstatus och tjänade in pengar på re-releaser. Att den inte blev en lika stor framgång som Askungen eller Snövit förstår jag, för den är som sagt något av ett unikum, och för publiken måste det ha varit svårt att riktigt ta till sig filmen. Många av sekvenserna är riktigt roliga, och det är väldigt roligt att inte veta vad som kommer hända härnäst, men det gör det samtidigt svårt att hinna bygga några känslor eller sympati för Alice. Vi lär inte känna henne särskilt väl, så när hon går vilse och börjar gråta över att hon gjort fel känner vi inte med henne heller. Filmen funkar därför bäst kanske som ett tidsfördriv eller för den som älskar detaljer och fascineras av hur man framställt Underlandet som ett helt vrickat men ändå på något sätt verkligt ställe, men inte som en film man blir känslomässigt investerad i. Samma sak med filmens stora skurk, Hjärter Dam: hon är en komisk Disneyskurk i samma anda som exempelvis Kapten Krok och Madam Mim, men till skillnad från dem känner vi aldrig att hon är något riktigt hot. Nu är ju visserligen hela filmen en dröm, men en karaktär som beordrar halshuggning kors och tvärs kan gärna få kännas lite mer obehaglig, åtminstone i scenerna där hon tappar humöret.

När det gäller just detaljerna och designen måste Mary Blairs arbete lyftas fram, för det är i den här filmen som hennes originalitet och smak verkligen får komma fram. De djärva färgerna och skarpa designelementen passar verkligen perfekt för en sådan här historia, och jag vill påstå att det är just hennes design och idéer som gör filmen minnesvärd och en som man gärna ser igen. Även nu när jag såg filmen inför detta inlägg upptäcker jag saker och detaljer jag inte lagt märke till förut, trots att jag sett filmen otaliga gånger sedan jag var liten. Bara en sån sak som att den vita kaninen har satt på sig en finkostym med ett hjärta på efter att Alice påträffar honom i hans hus: jag har aldrig tänkt på att detta ger en ledtråd till att det är Hjärter Dams evenemang han är försenad till, förrän nu. Eller att nästan alla möbler i vita kaninens hus antingen har kaninöron eller har morötter tecknade på sig. Till detta kommer alla ovanliga former och de olika perspektiven som uppstår så fort Alice växer eller krymper. När man väl vet slutet blir det så uppenbart att Alice har drömt hela tiden, för det är just så här osammanhängande och ryckigt en dröm kan te sig. Jättekul och jättesmart!

Musiken i filmen är skriven av Oliver Wallace (som jag skrev en del om i inlägget om Askungen), och han skapar som vanligt en ljudbild som är unik för filmen ifråga. Något av bedrift i det här fallet, eftersom filmen innehåller så otroligt många sånger och vissa sånger också är skrivna för en specifik karaktär som sjunger och sedan försvinner ut ur handlingen. Beroende på vad man räknar som en fristående sång kommer man fram till lite olika antal sånger i den här filmen, men när jag räknar blir det 12 stycken. Några extremt korta och som man snabbt glömmer, men ett antal som man kan komma på sig själv med att tralla på när man minst anar det. De många karaktärerna gör också att det blir en väldigt stor variation i sångerna, från den sedelärande ”Herr Valross och Herr Timmerman” till den lågmälda ”Många goda råd” och körsången ”I den gyllene aftonstund”. Just den sistnämnda har nog alltid varit min favorit, främst för de många olika blommorna och hur de är tydligt olika typer av blommor, men ändå så karaktäristiska för just sin blomsort. Frågan är nog dock om inte ”En ofödelsedag vi firar” bäst sammanfattar hela filmen och allt det knasiga som händer.

Den som endast sett den nya svenska dubbningen har nog reagerat på de märkliga namn jag använt både för sångtitlarna och för Smilkatten. Jag är uppväxt med den svenska originaldubben och hade faktiskt inte sett den svenska nydubbningen i sin helhet förrän jag såg alla dubbningar inför detta inlägg. Men innan jag går in på de svenska dubbningarna måste några ord sägas om den engelska originaldubbningen. Det märks att Disney modellerat Alice på Kathryn Beaumont, för hennes röst stämmer så väl in på karaktären, både hur hon för sig men också ansiktsuttryck och liknande; rösten och den tecknade figuren gifter sig verkligen med varandra. Detsamma gäller för exempelvis Ed Wynn som var förlaga till Hattmakaren (och som vad jag förstår kom på en hel del av de saker som Hattmakaren gör, exempelvis hur han ”lagar” den vita kaninens klocka).

En hel del skämt försvinner mellan de olika språken, bland annat larvens rök som formar bokstäver (där ”Why” blir ”Y” och ”Who are you?” blir ”O-R-U”), även om man försökt dölja detta genom att lägga de svenska replikerna så att bokstäverna matchar (”Vem äRRR dUUU”). En av skämten jag uppskattar finns i sången ”In the Golden Afternoon” där sångstrofen lyder ”tiger lilies love the dandelions” (och uttalas ”tiger lilies love the dandy lions”) samtidigt som vi får se en tigerlilja som liknar en tiger och en maskros som ser ut som ett lejon. Halva det skämtet försvinner helt i svenskan eftersom det heter maskros och inte har något som liknar lejon i ordet (i originaldubbningen ”tigerliljan plockar maskroskyssar”, i nydubbningen ”tigerliljan kysser krysantemer”).

Det som är intressant med den svenska originaldubbningen är att det är en hel del röstskådespelare som inte alls främst är skådespelare. Vi har radiomannen Kjell Stensson som larven, sångaren Folke Rydberg som dörrvredet samt sångaren och kompositören Sven Arefeldt som Smilkatten. Just Stensson som larven tycker jag är helt fantastisk, och det är så trevligt att höra någon med grov skånsk dialekt i den rollen för det lyfter verkligen hela scenen. Där blir Ulf Kjellviks mer neutrala röst i nydubbningen rätt tråkig och intetsägande, tyvärr. Andra saker som gör att originaldubbningen lyfter är ex Sigge Fürst i rollen som Dodo och Karl-Arne Holmsten (vilket jag inte insåg att det var förrän nu!) som påskharen men kanske framför allt Wiktor ”Kulörten” Andersson som den vita kaninen. Det ska poängteras att den nya dubbningen inte är dålig, och vissa av framförallt sångtexterna är bättre: ”Ett hjärtligt vardagsdagsgrattis” är betydligt enklare att sjunga än ”En ofödelsedag vi firar”. Däremot tycker jag att språket inte riktigt fungerar ihop med bilden (som att Alice säger ”fattar du?” till Dinah när hon beskriver sin egen värld, istället för ”förstår du?” som i originaldubbningen) och att vissa ordval från originaldubbningen hade fått stanna (som ”odjur” istället för ”monster”).

Det som är det stora problemet med nydubbningen, och som är den avgörande faktorn för att jag inte kommer se den särskilt många gånger till, är Alice. I originaldubbningen hade man gjort som i exempelvis Pinocchio och Bambi och låtit en vuxen skådespelerska göra rösten till Alice, i detta fall Maj-Britt Nilsson (som vid tiden var 27 år och hade filmat en del, bland annat för Hasse Ekman och Ingmar Bergman). I nydubbningen har jobbet gått till Sanna Nielsen, då 14 år. Jag förstår att man försökt eftersträva en röst som ligger närmare barnets, men problemet är att man nu tappat allt skådespeleri. Många av Nielsens repliker sägs helt utan inlevelse och gör att man får ännu mindre sympati med Alice. Sedan är det faktiskt också ett problem att Nielsen är så bra sångerska. Hon sjunger betydligt bättre än Kathryn Beaumont (och i princip alla, redan som 14-åring), vilket gör att hon inte alls låter som ett barn som sjunger. Här passar Maj-Britt Nilssons pratsånginsats mycket bättre in, och ligger också närmare Beaumonts sångröst. Just det här, att man tar in barnskådespelare för barnroller, är det som sänker många av nydubbningarna från 90-talet för min del, för de har helt enkelt inte lika bra inlevelseförmåga eller skådespelarteknik som en vuxen som gått Dramatens elevskola, vilket resulterar i en produkt som känns onaturlig och stolpig. Därför är det så synd att Disney inte släpper originaldubbningarna som alternativt spår på sina DVD- och Bluray-releaser (eller Disney+ för den delen), för jag tycker verkligen att det är tråkigt att de som växer upp idag inte får ta del av dem när de i mångt och mycket är så mycket bättre än de nya dubbarna.