Peter Pan (1953)

Då var vi framme vid en av versionerna av JM Barries berättelse om pojken som inte växte upp, och den här är nog den version de allra flesta är bekant med.

Berättelsen börjar i London där herr och fru Darling ska iväg på tillställning. De tre barnen Darling (Lena, John och Mikael) är helt uppslukade av berättelserna om Peter Pan som Lena brukar berätta, och när lekarna går överstyr tar herr Darling i med hårdhandskarna och meddelar att det är Lenas sista natt i barnkammaren och att hon måste växa upp. När herr och fru Darling har lämnat hemmet flyger Peter Pan in genom fönstret i barnkammaren, tillsammans med sin vän älvan Tingeling, för att leta reda på Peters skugga som han lämnade förra gången han var där. Skuggan är dock inte alls intresserad av att hänga fast vid Peter längre, och i tumultet som uppstår väcks såväl Lena som John och Mikael. När Peter får höra att det är Lenas sista natt i barnkammaren bestämmer han för att ta med sig henne till landet Ingenstans, där hon ska kunna berätta sagor för de vilda pojkarna och vara deras mamma. Lena kräver att hennes bröder ska få följa med, och med hjälp av älvguldstoft från Tingeling flyger de alla till landet Ingenstans.

Tingeling är dock inte alls nöjd med vad som sker och framförallt inte av Peters intresse för Lena (eller kanske snarare Lenas intresse för Peter) och försöker få Lena nedskjuten av de vilda pojkarna. När Peter får reda på detta bannlyser han Tingeling. Väl i Ingenstans får barnen Darling stöta på både sjöjungfrur, indianer och inte minst Kapten Krok och hans pirater. Kapten Krok har försökt göra slut på Peter Pan i evigheter, men har inte lyckats lista ut Peter gömställe. Han får dock nys om Tingelings bannlysning och lyckas lura henne att avslöja gömstället, dit piraterna går och kidnappar barnen Darling och de vilda pojkarna och lämnar ett paket med en bomb i till Peter. Tingeling lyckas dock rädda Peter undan bomben, och tillsammans räddar de sedan alla barnen ombord på Kapten Kroks skepp, innan Tingeling beströr hela skeppet med älvguldstoft som avreser till London för att föra hem barnen Darling. När herr och fru Darling kommer hem upptäcker de Lena vid fönstret till barnkammaren, och herr Darling meddelar att hans tidigare beslut var överilat. Då får de alla syn på Kapten Kroks skepp som flyger fram över månen, och herr Darling tycker sig minnas en liknande händelse från sin egen ungdom.

Walt Disney hade funderat på att göra Peter Pan som en tecknad långfilm redan 1935, och hade planer på att göra den till sin andra film efter Snövit. Av flera olika skäl dröjde detta och det var först 1953 som filmen väl släpptes och tur var kanske det. Jag tror inte att vi hade fått en lika uttrycksfull och intressant Kapten Krok som vi fick i den slutgiltiga versionen om filmen hade gjorts tidigare; den enda av Disneys långfilmer som släppts före tidpunkten och som också haft en manlig antagonist är Pinocchio, och även om de olika skurkarna är minnesvärda så är de inte alls lika sofistikerade som Kapten Krok. Jag hade nog dock önskat att han hade varit lite mer farlig och utmanande, och att de fåniga bitarna hade tonats ner lite. Delar av detta problem har dock att göra med dubbningen, vilket jag återkommer till nedan. Utöver Kapten Krok har de andra karaktärerna en härlig design och utgör ett väldigt fint persongalleri, vilket jag skulle säga är filmens starkaste kort. De stumma karaktärerna Tingeling och hunden Nanna förmedlar väldigt mycket bara genom sina gester och ansiktsuttryck, och där har animatörerna verkligen lyckats. Däremot är tillexempel sjöjungfrurna rätt tråkiga och har få utmärkande drag, här hade animatörerna gärna fått överdriva dem lite, på samma sätt som de gjort med piraterna eller indianerna. Här kan jag tänka mig att sjöjungfrurna är så tråkiga just för att scenen de är med i endast tjänar som ett sätt för filmen att separera Lena och Peter från de andra barnen och för att Peter ska upptäcka och rädda Tigerlilja, som Kapten Krok kidnappat.

När vi ändå talar om indianerna så måste vi diskutera just hur de porträtteras. Om man ser Peter Pan på Disney+ möts man av en disclaimer i början som varnar för stereotypiska och rasistiska skildringar i filmen. Och just hur man valt att porträttera ursprungsbefolkningen är problematiskt, framförallt sången ”Vad gjorde mannen röd?” som innehåller många skämt på just ursprungsbefolkningens bekostnad. Idag hade man gjort alla sekvenser med indianerna annorlunda, men något som ändå ska poängteras är att Tigerlilja är lika vacker som Lena och i det avseendet har man inte gjort någon skillnad mellan olika folkslag. Det känns lite fräscht ändå för att vara en 1950-talsfilm där många av karaktärerna är nästintill karikatyrteckningar – här hade det varit lätt (och inte alls förvånade) för animatörerna att på något sätt särskilja Tigerlilja från de andra barnen, men nu blir Tigerlilja på sätt och vis Lenas jämlike.

När det gäller handlingen tycker jag inte riktigt att man har lyckats hela vägen. Redan som barn tyckte jag att filmen kändes långsam och trög runt stället där Lena sjunger ”Din mamma och min” och barnen kidnappas av piraterna och den känslan hänger kvar. Jag vet inte om det är just låten som drar ner tempot, eller om det är en svaghet i själva manuset där. Man har också valt att byta ut pjäsens giftkopp mot en bomb, vilket känns helt fel i berättelsen som utspelar sig i ett London under tidigt 1900-tal. Filmens allra bästa sekvenser manusmässigt är början och slutet när vi befinner oss i London – dels har man lyckats fånga London-känslan och vi som någon gång varit där på besök känner igen oss direkt, och så presenterar man alla karaktärer väldigt smart. Det första vi får se av herr och fru Darling är deras silhuetter genom neddragna persienner, och vi får sedan en hel drös med ledtrådar om Peter Pan innan vi ens får bestifta bekantskap med honom, och då också genom hans silhuett mot månen. Smart!

Liksom i Alice i Underlandet är det Mary Blair som har varit engagerad med bakgrunder och design för filmen, och det märks tydligt, för de kan man titta på hur länge som helst. Scenen där barnen flyger genom London för att sedan landa på Big Bens minutvisare är otroligt vacker, och en av filmens bästa. En särskild eloge ska också ges till de som arbetade med specialeffekterna på filmen: älvguldstoftet är otroligt snyggt tecknat och slutscenen där hela sjörövarskeppet täcks med stoft och börjar flyga är riktigt bra gjord.

När det gäller musiken är låtarna till stor del skrivna av Sammy Cahn och Sammy Fain, och det är många, hela 7 stycken! Det är en salig blandning musik, där utöver de två redan nämnda (”Vad gjorde mannen röd?” och vaggvisan ”Din mamma och min”) finns några riktiga guldkorn, som titellåten ”En stjärna högt i det blå” och ”Flyg iväg!”. En sång klipptes bort och existerar enbart som instrumentalspår, ”Never Smile at a Crocodile”, som återkommer så fort krokodilen kommer in i handlingen. Själva instrumentalmusiken gjordes av Oliver Wallace och nog hör man att han skrev musiken både till Alice och till Askungen, det är mycket som påminner och framförallt användandet av stråkar känns väldigt bekant. Därmed inte sagt att Peter Pan inte får sin egen stil, för det har den, men har man sett filmerna innan händer inget världsomvälvande, utan man känner sig hemma.

Dubbningarna är väldigt olika varandra, och när jag kollade igenom dem för det här inlägget slogs jag av att de gav mig helt olika uppfattning av filmen. I den engelska originaldubbningen har man valt att låta Hans Conreid göra rösten både till herr Darling och Kapten Krok; detta är en tradition från scenversionen då de två karaktärerna alltid spelas av samma skådespelare – detta har gett upphov till en rad tolkningar om att hela pjäsen egentligen är Lenas dröm, där hon rollbesätter sin far i rollen som skurken. I de två svenska dubbningarna görs de båda rollerna av två olika skådespelare, och därmed försvinner en stor del av tvetydigheten. Jag tycker det är synd att man gjort så, för det ger onekligen filmen en extra dimension när båda rollerna görs av samma skådespelare. Nåväl, just Kapten Kroks tolkning är det som förändrar hela filmen. Hans Conreid balanserar väl mellan att vara skräckinjagande och just så fånig som karaktärsdesignen ger sken av, och hans Kapten Krok är både en äkta pirat samtidigt som han är flamboyant och komisk. Holger Löwenadler i den svenska originaldubben är istället rent igenom ond och elak, en riktig filmskurk. Han är tyvärr också emellanåt väldigt slätstruken och det låter som att han läser replikerna direkt från pappret. Hans version känns därför inte alls komisk eller överdriven. Och sedan har vi Bo Maniette i den svenska omdubben, med en fantastisk replikleverans som stämmer överens exakt med det vi ser, men som drar så mycket åt det komiska att man tappar det farliga i karaktären. Ska jag välja bland de svenska dubbarna väljer jag nog dock Maniette, just för att han är en röstskådespelare ut i fingerspetsarna och gör en fantastisk insats.

I övrigt har jag nog inget negativt att säga om någon av rösterna, samtliga passar sin respektive karaktär. Det här är också en av få 90-talsomdubbar som jag tycker är bra och där jag inte irriterar mig på rösterna. Det kan nog ha att göra med att man i det här fallet låtit två vuxna göra rösterna till Lena och Peter Pan, istället för att anlita barnskådespelare. Man har också gjort det med lite mer finess än i svenska originaldubbningen, där man verkligen hör att det är vuxna i rollerna: i omdubben känns rösterna i alla fall någotsånär ungdomliga och skulle kunna vara barn. Per Oscarsson som gör Peter Pan i originaldubben har alldeles för mörk röst för att man ska kunna ta honom på allvar som ”pojken som aldrig växte upp”. Däremot verkar man ha gjort likadant som i originaldubben av Pinocchio och Bambi och låtit vuxna kvinnor göra rösterna till pojkarna i filmen.