The Three Caballeros/Tre caballeros (1944)

Så var det dags för Tre caballeros (eller som den också kallats, Kalle Anka i Sydamerika), en paketfilm i samma anda som dess föregångare Kalle Anka och Långben i Sydamerika. Det här var ytterligare en paketfilm med syfte att få upp amerikanernas intresse för Sydamerika, och knyta starkare band till kontinenten under andra världskriget.

Filmens övergripande tema handlar om Kalle Anka, som fyller år och får öppna flera paket, varje nytt paket för oss in i en ny kortfilm eller musiksekvens. I ”The Cold Blooded Penguin” får vi följa pingvinen Pablo som alltid fryser och som drömmer om att flytta till Galapagosöarna. När han väl lyckas kan han dock inte undgå att drömma tillbaka till sitt kalla hemland. ”The Flying Gauchito” handlar om den unge Gauchito som bor i Anderna och som en dag stöter på en flygande åsna, som han fångar in och ställer upp i kapplöpningstävling med. I ”Baía” dyker José Carioca upp igen, och vi får en guidad visning av Brasilien, innan Panchito gör sin entré i avsnittet ”Las Posadas” och får höra om den mexikanska jultraditionen med piñatas. Därefter tar Panchito med Kalle och José Carioca på en flygande matta över Mexiko där vi landar och får se flera traditionella sydamerikanska danser.

Den här filmen är rörigare än Kalle Anka och Långben i Sydamerika men de två första kortfilmerna fungerar riktigt bra som fristående kortfilmer. Stackars Pablo som alltid fryser och försöker komma på nya smarta sätt att ta sig till Galapagosöarna innan han sågar ut ett isblock och använder det som båt, och lille Gauchito och hans flygande åsna är välgjorda och har en intressant handling. Resten av filmen är dock en enda lång reklamfilm för Sydamerika, och man tappar rätt snart intresset. Ett av ögonblicken som dock fångade mitt intresse var när aracuan, ni vet – den irriterande röda fågeln som avbryter Kalle på julafton, plötsligt dök upp i att avsnitt om olika sydamerikanska fåglar. Redan här är han lika irriterande och här måste idén till kortfilmen Kalle Anka i djungeln som kom 1947 ha fötts (och tur är väl det, eftersom det är ett av de bästa inslagen i Kalle Anka på julafton, om ni frågar mig!).

Inslagen där Kalle, José och Panchito interagerar med riktiga skådespelare är väldigt välgjorda för att vara från 1940-talet, men det finns ingen handling i dessa (utöver att Kalle är kvinnotokig och jagar allt i kjol) och därför fastnar de inte i minnet. Syftet med filmen var ju som sagt att göra sydamerikanska kulturer uppmärksammade i USA, men det hade inte skadat med en mer konkret handling i de avsnitten för att få dem att fastna i folks minne bättre.

Mitt absoluta favoritavsnitt i den här filmen måste dock vara ”Las Posadas”, berättelsen om hur mexikanska barn går från dörr och dörr och ber om härbärge, för att den sista dagen få komma in, sätta upp piñatan och fira jul. Det är den fantastiska Mary Blairs vattenfärgsskisser som vi får se, och de gav mig en julkänsla direkt. Mary Blair jobbade på Disney under dess storhet och tog fram konceptskisser för bland annat Bambi, Alice i Underlandet och Peter Pan. Hennes stil är väldigt egen och en man känner igen den direkt, och den får mig alltid på så väldigt gott humör.