Jag snubblade av en händelse över Slottet i Cagliastro häromdagen och föll pladask, så varför inte förära den med ett blogginlägg.
Gentlemannatjuven Arsène Lupin III har precis lyckats med ännu en kupp när han inser att alla sedlar han och kumpanen Daisuke Jigen kommit över är falska. De bestämmer sig för att hitta källan till de falska sedlarna och beger sig mot hertigdömet Cagliostro. De har knappt kommit över gränsen när de hamnar mitt i en biljakt, där ett gäng skumma typer försöker fånga in en ung kvinna. Lupin lyckas rädda henne för en stund, innan hon blir jagad på nytt och infångad av sina förföljare. Det visar sig att kvinnan är prinsessan Clarisse av Cagliostro, som trolovats med hertigen Cagliostro (en avlägsen släkting). Lupin bestämmer sig för att frita henne från slottet i Cagliostro där hon hålls fången, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort.
Såväl hertigen som Interpols kommissarie Zenigata jagar honom, och under sitt fritagningsförsök upptäcker han att det är hertigen som ligger bakom de falska sedlarna. Hertigen vill gifta sig enbart för att föra samman sin gren av släkten Cagliostro med Clarisse, och på så sätt lägga vantarna på den mytomspunna cagliostriska skatten. Lupin lyckas dock övermanna honom och upptäcker vad skatten egentligen består av – en bortglömd översvämmad romersk stad.
Slottet i Cagliostro är den första filmen Hayao Miyazaki fick möjlighet att regissera, och redan här tycker jag att vi ser glimtar av det som kommer bli Studio Ghibli. Han hålls dock tillbaka mycket av att Arsène Lupin III var en etablerad karaktär i en manga, och har därför vissa riktlinjer att hålla sig till (detta är dessutom inte den första animen med karaktären, så även på det området fanns en förlaga). Jag har själv inte läst mangan, men har förstått att många kritiker menar att Lupin i denna film inte alls har sin vanliga personlighet och är mycket mer sympatisk, vilket nog kan bero på Miyazakis manus. Detta bekymrar ju dock inte mig eftersom jag inte läst mangan, och om de hade haft en mer brutal tjuv så hade inte manusets story heller fungerat riktigt.
Det som direkt slog mig när jag såg denna film var hur otroligt rolig den är. Man känner verkligen att tecknarna har haft roligt när de gjort detta, och vågat ta ut svängarna. Vid ett tillfälle ska Lupin t.ex. försöka ta sig över till tornet där Clarisse sitter. Han klättrar på tak och funderar över hur han ska ta sig över till tornet som ligger flera meter bort när han slinter, börjar springa nerför taket och blir tvungen att hoppa över till tornet genom två gigantiska hopp. Att han skulle ta sig över med egen kraft är helt orealistiskt, men det är så komiskt gjort att man köper det rakt av. På samma sätt för Lupin och Jigens bil stå ut med allt möjligt, men den brakar inte ihop för det.
På tal om bilen så är biljaktscenen i början ett briljant sätt att introducera karaktärerna, både för dem som läst mangan eller sett den första filmen och för oss som inte alls känner till Lupin. Den sätter an tonen perfekt och vi förstår genast vilken typ Lupin är. Även introduktionen av filmens centrala handling, med de falska sedlarna och den trolovade prinsessan Clarisse, avhandlas relativt fort i början och vi kastas genast in i Lupins grubblerier om hur han ska gå tillväga. Detta innebär att vi tittare bara får acceptera folks relationer och ta allt för vad det är – här hinner vi inte med någon uppbyggnad!
En annan detalj som är härlig med en här filmen är att saker får ta tid. Detta står i skarp kontrast mot det snabba händelseförloppet i början och gör att filmen får ett ovanligt tempo. När Lupin ska frita prinsessan och klättrar på tak ser vi t.ex. hur han tappar fotfästet och glider ner några meter, innan han får ta sats och börja om från början. I en västerländsk film eller senare anime hade denna glidning inneburit något, att en fiende blivit varnad eller att Lupin skulle tappa något, men här är det just vad det är; han glider ner och får börja om, precis som något som skulle kunna ha hänt i verkligheten. Det ger på något sätt en äkthet till filmen som ökar intresset.
Många av filmens karaktärer är också väldigt intressanta, som t.ex. kommissarie Zenigata som går från att försöka arrestera Lupin, till att bli motvillig samarbetspartner, till att försöka arrestera Lupin igen. Även hertigens hejdukar är väldigt skurkaktiga på ett sätt som är befriande, och deras obehagliga ninjadräkter med klor får mig att rysa på riktigt. Det enda som känns tråkigt är att prinsessan Clarisse är just så hjälplös kvinna som prinsessor är i sagorna. Hon lyckas visserligen fly vid ett tillfälle och ger sig iväg i bil, men efter det flyktförsöket försöker hon inte kämpa emot alls. Som tur är finns en annan kvinnlig karaktär (Fujiko), en kriminell som gått undercover som prinsessans hovdam och som är väldigt cool. Utan henne hade det varit en bedrövlig film ur kvinnosynpunkt.
På det hela en mycket trevlig och rolig film. Inget mästerverk eller något som stannar kvar med en, men riktigt bra underhållning.
NIMHs hemlighet 