Tenkū no shiro Rapyuta/Laputa – slottet i himlen (1986)

Hayao Miyazakis framgångar med Nausicaä från vindarnas dal ledde till bildandet av Studio Ghibli, och den första filmen från den nystartade studion fick namnet Laputa – slottet i himlen.

I filmen får vi följa Shiita – en ung flicka med ett halssmycke med enorma krafter – och pojken Pazu som försöker skydda henne från de som jagar henne. För de som jagar Shiita är många: armén under ledning av överste Muska och en samling luftpirater. Pazu och Shiita börjar förstå att alla är ute efter hennes halssmycke, som får Shiita att sväva istället för att falla mot sin död när hon faller ur ett luftskep och som lyser i mörkret. När barnen går igenom ett grottsystem för att fly från förföljarna stöter de på gruvarbetaren farbror Pom, som känner igen Shiitas smycke som en flygsten och berättar för dem om Laputa – slottet som svävar i himlen och som får sin kraft från just sådana stenar. Efter mötet avslöjar Shiita för Pazu att hon har ett hemligt namn, Lucita Toelle Ur Laputa, och alltså tillhör Laputas urgamla kungafamilj.

Shiita kidnappas av överste Muska och Pazu blir tvungen att liera sig med luftpiraterna som består av Dola och hennes många söner. De lyckas frita Shiita, men innan dess tappar hon smycket som visar vägen rakt till Laputa, och nu börjar en kamp om vilka som ska hinna dit först: luftpiraterna med Pazu och Shiita eller överste Muska och armén. Överste Muska visar sig också tillhöra en gren av kungafamiljen Laputa, och genom halssmycket kommer han åt kontrollerna i Laputas inre, där han aktiverar Laputas robotar som börjar massakrera soldaterna utanför. Shiita och Pazu lyckas återta smycket, och inser att det enda sättet att stoppa Muska är att använda den förstörelseformel som Shiitas farmor lärde henne som barn. När de uttalar trollformeln desintegreras slottets kristallkärna, men medan Muska faller mot sin död lyckas Pazu och Shiita rädda sig själva, och återförenas med luftpiraterna, som lyckats roffa åt sig en del av slottets skatter.

Laputa var en helt ny bekantskap för mig, men en oerhört trevlig sådan. Miyazaki lyckas återigen med att göra en tänkvärd film, som har en fot i en fantasifull dåtid och en i någon slags halvfuturistisk nutid. Liksom i Nausicaä får naturen en stor roll i filmen, och ställs mot människans korrumperande sätt och vilja att ta över världen. Att Shiita väljer att uttala förstörelseformeln och på så sätt omintetgöra Muskas möjligheter att styra världen känns som ett typiskt Studio Ghibli-slut, där naturen i slutändan vinner över människan.

Filmen börjar på ett helt fantastiskt sätt, och vi introduceras långsamt till alla karaktärer. Det dröjer en bra bit in innan vi förstår att Shiita är tagen i förvar i början av filmen, och att hon alltså inte sitter på luftskeppet av fri vilja. Eftersom halssmycket aktiveras och gör att hon inte faller i marken förstår vi att det är just det som är det värdefulla, men hela öppningen av filmen är en enda lång, komisk flyktscen där den lilla stadens befolkning utan att fråga hjälper Pazu att skydda Shiita. Först tror vi att luftpiraterna är det främsta hotet, men snart inser man att det är överste Muska som är den egentliga boven, och att Dola och hennes söner visserligen är pirater, men med pirater med ett gott hjärta. Det bildas en väldigt intressant dynamik när Pazu ansluter till piratgänget för att få deras hjälp att frita Shiita, och det framgår att Dola nog önskade att hennes söner var mer som Pazu och Shiita.

Dola är en karaktär som är värd att få ett eget stycke, för hon är något så ovanligt som en äldre dam (i sina bästa år kanske man skulle säga) som får stort utrymme och är en av de mest intelligenta karaktärerna i filmen. Detta är ganska typiskt för just Miyazaki och Studio Ghibli-filmer (och jag skrev bland annat ett helt stycke om de kvinnliga karaktärerna i Nausicaä i inlägget för den filmen), att man sätter kvinnor i huvudrollen och dessutom vågar sätta äldre kvinnor i en viktig huvudroll där de inte bara är någons mormor/farmor eller en annan typ av vis kvinna. Äldre kvinnor får vara fräcka och ta plats i Miyazakis filmer, och flickor lyfts fram som jämlikar med pojkar. Och det bara är så. Det är så otroligt skönt att se, och här önskar jag att amerikanska filmskapare kunde ta efter.

Till skillnad från Nausicaä tycker jag mig se att den här filmen är mer typisk ”anime-tecknad” och ligger närmare den tecknarstilen, även om den fortfarande har en helt egen design. I övrigt tycker jag att effekterna är väldigt fina, både när flygstenarna börjar lysa och sväva men kanske framförallt Laputas robotar, och särskilt den som förstör borgen där Shiita hålls fången. Designen för robotarna påminner mig om Järnjätten, och jag undrar om inte någon som var ansvarig för den filmen hade slängt ett getöga på Laputa och plockat lite inspiration därifrån när de skulle göra Järnjätten på 90-talet.

Som ”vanligt” är det Joe Hisaishi som står för musiken till Studio Ghiblis filmer, och är, också som vanligt, alldeles utsökt. Man liksom hör hur mytomspunnet det här flygande slottet är, och alla de olika karaktärernas önskan och vilja att finna det.

Rudolph the Red-Nosed Reindeer (1964)

Va, ett julinlägg i maj? Ja det är det! I december brukar jag ha fullt upp med bloggens julkalender så då blir det aldrig av att jag recenserar alla dessa julspecialer som finns, så ska jag hinna får det bli av även under andra delar av året. Vi börjar därför med en av de (för amerikansk del) mest klassiska julfilmerna, Rankin/Bass Rudolph the Red-Nosed Reindeer.

Tomtens favoritren Donner har precis välkomnat sin nya son Rudolph in i familjen, när sonen till föräldrarnas stora förskräckelse visar sig ha en självlysande mule. Även Tomten ser detta när han kommer för att gratulera renparet, och blir lika förskräckt han. Donner ser till att sonen bär en fejknos ovanpå sin egen för att dölja sitt ”handikapp”, men när protesen faller av under renkalvarnas flyglektion. Förnedrad ger sig Rudolph av från flocken, och det dröjer inte länge innan hans far och mor inser vad som hönt och ger sig av för att leta reda på honom.

Samtidigt lämnar också en av Tomtens nissar (Hermey) tomteverkstaden, eftersom han är trött på att tillverka leksaker – han vill mest av allt bli tandläkare. Hermey och Rudolph stöter på varandra och ger sig av tillsammans. Efter ett tag inser Rudolph dock att han inte kan fly från sina problem och återvänder hem. Det visar sig att Rudolphs föräldrar blivit tillfångatagna av det avskyvärda snömonstret och det blir då upp till Rudolph och Hermey att rädda dem, till de andra renarna och tomtenissarnas jubel. Allt verkar vara frid och fröjd, men ett stort snöoväder sveper över Nordpolen och Tomten ser ingen annan väg än att ställa in julafton. Men! Så ser han Rudolphs mule och kommer så på den perfekta lösningen – Rudolph får leda hela släden.

Den här julspecialen kom att bli startskottet för det produktionsbolag som senare skulle bli känt under namnet Rankin/Bass, och det blev även startskottet för en lång rad högtidsrelaterade filmer från bolaget, såväl stop-motion som traditionell animation. Den här versionen av ”Rudolf med röda mulen” har blivit en tradition i USA och har visats på TV varje år sedan premiären 1964, om än med några justeringar. För att kunna göra en längre kortfilm på 50 minuter har man dock lagt till en hel del bihandlingar som inte finns med i julsången vi känner till, däribland tandläkaraspirerande Hermey, guldgrävaren Yukon Cornelius och så The Island of Misfit Toys: en ö dit alla leksaker som barn förkastat hamnar. Biten med The Island of Misfit Toys är extra deprimerande, eftersom leksakerna väntar på Tomten i hopp om att han ska ta med dem i släden och hitta ett lämpligt hem åt dem och vi får veta att flera av dem har varit där under en längre tid. Bland leksakerna finns till exempel en prickig gosedjurselefant, ett lokomotiv med fyrkantiga hjul och en ”Charlie-in-a-box” (en gubben-i-lådan, fast inte den korrekta ”Jack-in-a-box”). Det är tydligen inte bara jag som känner så heller: filmens slut ändrades efter första visningen 1964 eftersom tittarna ville se Tomten komma förbi och hämta leksakerna på ön, vilket han gjort i alla sändningar sedan 1965.

Det som annars slår mig med den här versionen är hur otroligt elaka alla är mot Rudolph. Det är inte bara de andra renarna, utan även hans föräldrar och Tomten själv. Jag måste säga att det var tur att Rudolph fick hjältestatus innan snöstormen drog in, för om Tomten hade tyckt illa om honom ända fram till dess och först då hade ändrat sig hade det här varit en riktigt tung film med sensmoralen ”Om du är annorlunda förtjänar du att hånas, om inte folk kan använda ditt handikapp för sin egen vinnings skull”. Jag var också oförberedd på att Donner skulle tycka så illa om sin son. Visserligen ger han sig av för att leta efter Rudolph så fort han inser att sonen gett sig av, men vid det laget är Rudolph redan ett år gammal. Det ska dock lyftas fram att det finns en annan renkalv, Clarice, som inte behandlar Rudolph illa, och alla Rudolph och Hermey möter på sitt äventyr behandlar också Rudolph med respekt.

En kul grej är att Tomten i den här filmen är smal, och Tomtemor hela tiden måste försöka övertyga honom att gå upp i vikt ”i år igen” för att inte göra barnen besvikna. Dock känns även det här som en form av mobbning, så Tomtemors bannor ger jag inte mycket för. Dock kul med en Tomte som inte är naturligt tjock.

Filmen är pepprad med små sånger och musikstycken, men tyvärr är det ingen av dem som riktigt sätter sig (till skillnad från en del sånger som kommer dyka upp i senare Rankin/Bass-produktioner). Titelmelodin går förstås i början och slutet av filmen, men inga av melodierna som är skrivna för filmen når upp till samma kvalitet. Även berättaren, i den här filmen en snögubbe, kommer utvecklas till kommande filmer och göra ett mycket mer minnesvärt intryck. I senare produktioner använde man sig ofta av en välkänd sångare, bland annat Fred Astaire, och det kan ha höjt kvalitén.

Något som jag dock tycker väldigt mycket om med en här filmen är just stop-motion-animationen med dockor. Den är riktigt skickligt gjord och efter en kort stund tänker man inte ens på att det är dockor. På det hela taget en väldigt ojämn film, men jag förstår att den måste ha gjort intryck 1964 när den kom ut.

Rupan Sansei: Kariosutoro no Shiro/Slottet i Cagliostro (1979)

Jag snubblade av en händelse över Slottet i Cagliastro häromdagen och föll pladask, så varför inte förära den med ett blogginlägg.

Gentlemannatjuven Arsène Lupin III har precis lyckats med ännu en kupp när han inser att alla sedlar han och kumpanen Daisuke Jigen kommit över är falska. De bestämmer sig för att hitta källan till de falska sedlarna och beger sig mot hertigdömet Cagliostro. De har knappt kommit över gränsen när de hamnar mitt i en biljakt, där ett gäng skumma typer försöker fånga in en ung kvinna. Lupin lyckas rädda henne för en stund, innan hon blir jagad på nytt och infångad av sina förföljare. Det visar sig att kvinnan är prinsessan Clarisse av Cagliostro, som trolovats med hertigen Cagliostro (en avlägsen släkting). Lupin bestämmer sig för att frita henne från slottet i Cagliostro där hon hålls fången, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort.

Såväl hertigen som Interpols kommissarie Zenigata jagar honom, och under sitt fritagningsförsök upptäcker han att det är hertigen som ligger bakom de falska sedlarna. Hertigen vill gifta sig enbart för att föra samman sin gren av släkten Cagliostro med Clarisse, och på så sätt lägga vantarna på den mytomspunna cagliostriska skatten. Lupin lyckas dock övermanna honom och upptäcker vad skatten egentligen består av – en bortglömd översvämmad romersk stad.

Slottet i Cagliostro är den första filmen Hayao Miyazaki fick möjlighet att regissera, och redan här tycker jag att vi ser glimtar av det som kommer bli Studio Ghibli. Han hålls dock tillbaka mycket av att Arsène Lupin III var en etablerad karaktär i en manga, och har därför vissa riktlinjer att hålla sig till (detta är dessutom inte den första animen med karaktären, så även på det området fanns en förlaga). Jag har själv inte läst mangan, men har förstått att många kritiker menar att Lupin i denna film inte alls har sin vanliga personlighet och är mycket mer sympatisk, vilket nog kan bero på Miyazakis manus. Detta bekymrar ju dock inte mig eftersom jag inte läst mangan, och om de hade haft en mer brutal tjuv så hade inte manusets story heller fungerat riktigt.

Det som direkt slog mig när jag såg denna film var hur otroligt rolig den är. Man känner verkligen att tecknarna har haft roligt när de gjort detta, och vågat ta ut svängarna. Vid ett tillfälle ska Lupin t.ex. försöka ta sig över till tornet där Clarisse sitter. Han klättrar på tak och funderar över hur han ska ta sig över till tornet som ligger flera meter bort när han slinter, börjar springa nerför taket och blir tvungen att hoppa över till tornet genom två gigantiska hopp. Att han skulle ta sig över med egen kraft är helt orealistiskt, men det är så komiskt gjort att man köper det rakt av. På samma sätt för Lupin och Jigens bil stå ut med allt möjligt, men den brakar inte ihop för det.

På tal om bilen så är biljaktscenen i början ett briljant sätt att introducera karaktärerna, både för dem som läst mangan eller sett den första filmen och för oss som inte alls känner till Lupin. Den sätter an tonen perfekt och vi förstår genast vilken typ Lupin är. Även introduktionen av filmens centrala handling, med de falska sedlarna och den trolovade prinsessan Clarisse, avhandlas relativt fort i början och vi kastas genast in i Lupins grubblerier om hur han ska gå tillväga. Detta innebär att vi tittare bara får acceptera folks relationer och ta allt för vad det är – här hinner vi inte med någon uppbyggnad!

En annan detalj som är härlig med en här filmen är att saker får ta tid. Detta står i skarp kontrast mot det snabba händelseförloppet i början och gör att filmen får ett ovanligt tempo. När Lupin ska frita prinsessan och klättrar på tak ser vi t.ex. hur han tappar fotfästet och glider ner några meter, innan han får ta sats och börja om från början. I en västerländsk film eller senare anime hade denna glidning inneburit något, att en fiende blivit varnad eller att Lupin skulle tappa något, men här är det just vad det är; han glider ner och får börja om, precis som något som skulle kunna ha hänt i verkligheten. Det ger på något sätt en äkthet till filmen som ökar intresset.

Många av filmens karaktärer är också väldigt intressanta, som t.ex. kommissarie Zenigata som går från att försöka arrestera Lupin, till att bli motvillig samarbetspartner, till att försöka arrestera Lupin igen. Även hertigens hejdukar är väldigt skurkaktiga på ett sätt som är befriande, och deras obehagliga ninjadräkter med klor får mig att rysa på riktigt. Det enda som känns tråkigt är att prinsessan Clarisse är just så hjälplös kvinna som prinsessor är i sagorna. Hon lyckas visserligen fly vid ett tillfälle och ger sig iväg i bil, men efter det flyktförsöket försöker hon inte kämpa emot alls. Som tur är finns en annan kvinnlig karaktär (Fujiko), en kriminell som gått undercover som prinsessans hovdam och som är väldigt cool. Utan henne hade det varit en bedrövlig film ur kvinnosynpunkt.

På det hela en mycket trevlig och rolig film. Inget mästerverk eller något som stannar kvar med en, men riktigt bra underhållning.

Kaze no Tani no Nausicaä/Nausicaä från Vindarnas dal (1984)

Kaze no Tani no Nausicaä (eller Nausicaä från Vindarnas dal som filmen heter på svenska) blev startskottet för vad som skulle utvecklas till att bli Studio Ghibli – en av världens mest framgångsrika animestudios och kanske den allra mest välkända i väst. Även om Studio Ghibli inte fanns när filmen skapades så räknas den idag retroaktivt som studions första film och blir därmed först ut att recenseras på den här bloggen.

Nausicaä utspelas i en framtid 1000 år efter att ett världskrig förstört civilisationen och gett uppkomst till en stor djungel som breder ut sig över världen och som sprider giftiga gaser. De människogrupperingar som överlevt bor i små enklaver på avstånd från skogen, varav en är Vindarnas dal. Prinsessan Nausicaä är inte rädd för skogen och dess enorma insekter och undersöker skogen (iförd gasmask) dagligen för att försöka förstå dess uppkomst och ett sätt för skogen och människorna att kunna leva ihop. Bland skogens mest magnifika insekter finns ohmus, stora gråsuggeliknande varelser stora som hus.

Lugnet i Vindarnas dal bryts när ett stort militärflygskepp från krigsmakten Tolmekien kraschlandar hos dem och Nausicaä upptäcker att tolmekerna kidnappat prinsessan av Pejite, som dör i hennes armar. Byborna ger sig direkt ut för att döda eventuella sporer som följt med skeppet, innan den giftiga skogen infekterar även deras dal. Snart anländer fler tolmekiska styrkor, och det visar sig att tolmekerna har grävt upp en av De stora krigarna, monstruösa varelser som satte världen i brand i slutet av kriget. Med denna krigare tänker Tolmekien bränna ner hela skogen och utrota hotet mot mänskligheten. Nausicaä, som vet att skogen växt sig starkare vid varje tillfälle man försökt bränna den, sätter sig emot och försöker få tolmekerna att ändra sig, utan lycka. Vad som följer blir en kamp mellan människor, skogen och insekterna om vem som egentligen ska regera över Jorden.

Nausicaä är en otroligt vacker film om människans ständiga försök att bemästra naturen och naturens sätt att slå tillbaka, och det förvånar mig inte att den togs emot så väl när den släpptes. Filmens budskap om att det ofta är människan som är sin egen största fiende, och att naturen helt enkelt tvingas hitta sätt att överleva, är ständigt aktuellt (och kanske än mer aktuellt i våra dagar, med klimathot och extremväder). Ohmuerna, som man luras till att tro är onda varelser men som egentligen bara vill leva ifred, symboliserar perfekt balansen mellan naturen och människan och ihop med Nausicaäs nyfikenhet och vilja att förstå sig på den värld hon bor i vill man bara veta mer och mer. En filmens motsvarighet till den där boken man bara inte kan släppa utan hela tiden måste ”läsa ett kapitel till, och ett kapitel till”.

Den giftiga skogen är verkligen ett underverk och trots alla de ovanliga växterna och groteska förstorade insekterna så känns det inte helt orealistiskt att detta skulle kunna hända. Det som Nausicaä listar ut under filmens gång – att skogen existerar för att rena alla gifter som människan spridit ut i naturen – är en briljant del i handlingen eftersom det visar på människans rädsla för det vi inte förstår: skogen sprider ut giftiga gaser så därför vill vi inte ha den, men eftersom vi är så rädda för den har vi inte undersökt varför den uppstod. Scenerna där sporer från skogen börjar infektera Vindarnas dal är väldigt obehagliga och det är fullt förståeligt varför människorna reagerar som de gör, men sedan inser vi att människorna ändå håller på att dö en långsam död eftersom jorden de odlar i innehåller de gifter skogen vill rena Jorden på.

Det som slår mig direkt är att det inte finns något kärlekspar i den här filmen, och Nausicaä blir inte heller förälskad i Asbel från Pejite som hjälper henne att befria sitt folk. Det känns väldigt ovant och fräscht för en som är uppvuxen med västerländsk animation där alla kvinnliga huvudroller måste ha en man och där det är en central del av handlingen. I den här filmen får Nausicaä vara den starka hjältinna som annars bara är förbehållen män och det lyfter filmen – fokus ligger på filmens tema och handling, och inte på huvudrollens relation. Överlag så är det väldigt starka kvinnliga karaktärer i den här filmen; överbefälhavaren över Tolmekiens trupper är deras prinsessa, som förlorat båda benen och en arm i tidigare slag och även prinsessan Lastelle från Pejite visar prov på stor integritet, även om vi bara får ett kort ögonblick med henne innan hon dör. Man gör heller ingen grej av att Nausicaä är kvinna; man försöker inte framhäva hennes kvinnlighet på något sätt genom kläder och stereotypiskt ”feminint” beteende. Väldigt uppfriskande.

Filmens animationsstil för inte tankarna till hur anime ser ut idag, med stora överdrivna ögon och ansiktsuttryck, utan karaktärerna ser mer realistiska ut. Jag är fundersam om det beror på att Miyazaki och hans gäng ännu inte hade hittat ”sin” stil eller om det helt enkelt är animationen som helhet som har utvecklats sedan 1980-talet och lett fram till det vi ser idag. Med tanke på att även Disney anammat idén med att ha lite för stora ögon på sina karaktärer så är det inte en helt oäven tanke.

Filmmusiken av Joe Hisaishi är också otroligt vacker och Hisaishi har sedan Nausicaä gjort musiken till alla Miyazakis filmer utom en. Varje plats har ett eget tema som perfekt beskriver det och vi kan kastas snabbt från vackra melodiösa melodier till pulshöjande toner när filmens karaktärer jagas av ohmuer. Nausicaäs eget tema, som till stor del är ett barn som lallar, är en melodi som fastnar i huvudet långt efter att eftertexterna rullat klart.