Kaze no Tani no Nausicaä (eller Nausicaä från Vindarnas dal som filmen heter på svenska) blev startskottet för vad som skulle utvecklas till att bli Studio Ghibli – en av världens mest framgångsrika animestudios och kanske den allra mest välkända i väst. Även om Studio Ghibli inte fanns när filmen skapades så räknas den idag retroaktivt som studions första film och blir därmed först ut att recenseras på den här bloggen.
Nausicaä utspelas i en framtid 1000 år efter att ett världskrig förstört civilisationen och gett uppkomst till en stor djungel som breder ut sig över världen och som sprider giftiga gaser. De människogrupperingar som överlevt bor i små enklaver på avstånd från skogen, varav en är Vindarnas dal. Prinsessan Nausicaä är inte rädd för skogen och dess enorma insekter och undersöker skogen (iförd gasmask) dagligen för att försöka förstå dess uppkomst och ett sätt för skogen och människorna att kunna leva ihop. Bland skogens mest magnifika insekter finns ohmus, stora gråsuggeliknande varelser stora som hus.
Lugnet i Vindarnas dal bryts när ett stort militärflygskepp från krigsmakten Tolmekien kraschlandar hos dem och Nausicaä upptäcker att tolmekerna kidnappat prinsessan av Pejite, som dör i hennes armar. Byborna ger sig direkt ut för att döda eventuella sporer som följt med skeppet, innan den giftiga skogen infekterar även deras dal. Snart anländer fler tolmekiska styrkor, och det visar sig att tolmekerna har grävt upp en av De stora krigarna, monstruösa varelser som satte världen i brand i slutet av kriget. Med denna krigare tänker Tolmekien bränna ner hela skogen och utrota hotet mot mänskligheten. Nausicaä, som vet att skogen växt sig starkare vid varje tillfälle man försökt bränna den, sätter sig emot och försöker få tolmekerna att ändra sig, utan lycka. Vad som följer blir en kamp mellan människor, skogen och insekterna om vem som egentligen ska regera över Jorden.
Nausicaä är en otroligt vacker film om människans ständiga försök att bemästra naturen och naturens sätt att slå tillbaka, och det förvånar mig inte att den togs emot så väl när den släpptes. Filmens budskap om att det ofta är människan som är sin egen största fiende, och att naturen helt enkelt tvingas hitta sätt att överleva, är ständigt aktuellt (och kanske än mer aktuellt i våra dagar, med klimathot och extremväder). Ohmuerna, som man luras till att tro är onda varelser men som egentligen bara vill leva ifred, symboliserar perfekt balansen mellan naturen och människan och ihop med Nausicaäs nyfikenhet och vilja att förstå sig på den värld hon bor i vill man bara veta mer och mer. En filmens motsvarighet till den där boken man bara inte kan släppa utan hela tiden måste ”läsa ett kapitel till, och ett kapitel till”.
Den giftiga skogen är verkligen ett underverk och trots alla de ovanliga växterna och groteska förstorade insekterna så känns det inte helt orealistiskt att detta skulle kunna hända. Det som Nausicaä listar ut under filmens gång – att skogen existerar för att rena alla gifter som människan spridit ut i naturen – är en briljant del i handlingen eftersom det visar på människans rädsla för det vi inte förstår: skogen sprider ut giftiga gaser så därför vill vi inte ha den, men eftersom vi är så rädda för den har vi inte undersökt varför den uppstod. Scenerna där sporer från skogen börjar infektera Vindarnas dal är väldigt obehagliga och det är fullt förståeligt varför människorna reagerar som de gör, men sedan inser vi att människorna ändå håller på att dö en långsam död eftersom jorden de odlar i innehåller de gifter skogen vill rena Jorden på.
Det som slår mig direkt är att det inte finns något kärlekspar i den här filmen, och Nausicaä blir inte heller förälskad i Asbel från Pejite som hjälper henne att befria sitt folk. Det känns väldigt ovant och fräscht för en som är uppvuxen med västerländsk animation där alla kvinnliga huvudroller måste ha en man och där det är en central del av handlingen. I den här filmen får Nausicaä vara den starka hjältinna som annars bara är förbehållen män och det lyfter filmen – fokus ligger på filmens tema och handling, och inte på huvudrollens relation. Överlag så är det väldigt starka kvinnliga karaktärer i den här filmen; överbefälhavaren över Tolmekiens trupper är deras prinsessa, som förlorat båda benen och en arm i tidigare slag och även prinsessan Lastelle från Pejite visar prov på stor integritet, även om vi bara får ett kort ögonblick med henne innan hon dör. Man gör heller ingen grej av att Nausicaä är kvinna; man försöker inte framhäva hennes kvinnlighet på något sätt genom kläder och stereotypiskt ”feminint” beteende. Väldigt uppfriskande.
Filmens animationsstil för inte tankarna till hur anime ser ut idag, med stora överdrivna ögon och ansiktsuttryck, utan karaktärerna ser mer realistiska ut. Jag är fundersam om det beror på att Miyazaki och hans gäng ännu inte hade hittat ”sin” stil eller om det helt enkelt är animationen som helhet som har utvecklats sedan 1980-talet och lett fram till det vi ser idag. Med tanke på att även Disney anammat idén med att ha lite för stora ögon på sina karaktärer så är det inte en helt oäven tanke.
Filmmusiken av Joe Hisaishi är också otroligt vacker och Hisaishi har sedan Nausicaä gjort musiken till alla Miyazakis filmer utom en. Varje plats har ett eget tema som perfekt beskriver det och vi kan kastas snabbt från vackra melodiösa melodier till pulshöjande toner när filmens karaktärer jagas av ohmuer. Nausicaäs eget tema, som till stor del är ett barn som lallar, är en melodi som fastnar i huvudet långt efter att eftertexterna rullat klart.
NIMHs hemlighet 