One Hundred and One Dalmatians/Pongo och de 101 dalmatinerna (1961)

Dalmatinern Pongo bor tillsammans med sin husse Roger i en ungkarlslya i London och har det urtrist. Han bestämmer sig för att hans husse behöver en tjej, och av en slump går det förbi en ung dam med en dalmatinertik utanför fönstret. Pongo lyckas lura Roger att gå ut på promenad extra tidigt, och efter några om och men lyckas han para ihop Roger med Anita. I samma veva blir dalmatinertiken, som heter Perdita, Pongos fru. Ett tag senare har familjen flyttat till en större lägenhet: de har skaffat hushållerska, Roger kämpar med att skriva ny musik och Perdita väntar valpar. Anitas gamla skolkamrat Cruella De Vil besöker paret och visar ett ohälsosamt intresse för Perditas valpar; hon lovar att komma tillbaka när valparna är födda. Några veckor senare föds valparna under en stormig oktobernatt, och efter en livräddningsinsats från Roger står det klart att Pongo och Perdita har fått 15 valpar. Då dyker Cruella upp och försöker köpa valparna från Roger och Anita, men Roger säger ifrån. Cruella lovar att de kommer få ångra detta och rusar ut, men det glöms snart av den nya familjen där veckorna flyter förbi i frid.

Friden avbryts abrupt en kväll medan Roger, Anita, Pongo och Perdita är ute på sin kvällspromenad. Cruella anlitar två tjuvar, Hjalle och Jeppe, till att lura sig in i hemmet och stjäla alla valparna, och när människornas utredning går bet blir det upp till Storbritanniens hundar att lösa fallet. Genom (bokstavligen) en skallgångskedja når budskapet tillslut den engelska landsbygden, där översten (en hund), kapten (en häst) och sergeant Rapp (en katt) upptäcker att något fuffens är på gång i De Vils lantställe. Där befinner sig Hjalle och Jeppe, men inte bara Pongo och Perditas valpar – det sammanlagd antalet valpar är 99 stycken! Det visar sig att Cruella har samlat på sig så många dalmatinervalpar som möjligt för att göra pälsar av dem. Pongo och Perdita får reda på nyheterna och ger sig av hemifrån för att rädda sina valpar, och de kommer fram precis innan Hjalle och Jeppe ska flå valparna.

Vägen hem igen blir lång och farlig för Pongo, Perdita och valparna som måste hålla sig undan för Cruella, Hjalle och Jeppe och också kämpa mot vinterrusket. På vägen får de hjälp av flera olika djur, men framme i Dinsford verkar deras tur ha tagit slut. De behöver ta sig ombord på en lastbil som ska åka hela vägen till London, men Cruella, Hjalle och Jeppe är dem på spåren. Genom att rulla sig i sot lyckas de lura Cruella att de alla är labradorer, och alla hundar kommer ombord lastbilen, med Cruella jagandes i sin bil bakom. Jakten slutar dock med att Hjalle och Jeppe förlorar kontrollen över sin bil, kör rakt in i Cruella och hundarna undkommer. Väl hemma i London blir det ett kärt återseende mellan hundarna och Roger och Anita, som bestämmer sig för att adoptera alla valparna på fläcken och köpa ett stort hus ute på landet.

Pongo och de 101 dalmatinerna är lite av en milstolpe för Disneys tecknade filmer, då det var den första långfilmen som använde sig av xerografiteknik, alltså att animatörernas teckningar kopierades. Detta sparade både arbetskraft och tid, och gav också filmerna från den här eran (tidigt 60-tal till sent 70-tal) en karaktäristisk stil. Konturer blev kantigare och man ser direkt de enskilda animatörernas penselstreck – det är ingen som ha snyggat till linjerna och i vissa fall ser man också de stödlinjer som animatörerna har använt. Vissa animatörer, såsom Milt Kahl, välkomnade den här nya tekniken eftersom de inte ville att någon annan skulle ändra linjerna som de hade ritat. Andra var däremot kritiska: några upplevde att filmerna såg sketchade eller slarviga ut och xerografin innebar också att alla konturer fick samma färg – i detta fall svart. I samma veva blev också en stor del av kvinnorna på Disney av med sina jobb eftersom det var en övervägande andel kvinnor som hade i uppgift att renmåla alla teckningar och rita konturerna. Personligen gillar jag den här stilen väldigt mycket och tycker att filmerna från 60- och 70-talen har något speciellt. Kanske är det just att vi kommer animatörerna lite närmre och får ta del av deras teckningar, jag vet inte. Jag gillar också hur man gjort bakgrunderna: i vissa fall har man målat konturer över ett visst block med färg istället för att vara noga med att måla innanför linjerna. Det känns fräscht och modernt efter Disneys ”perfekta” filmer under 1950-talet. Samtidigt som man har de här lite grova bakgrundsdetaljerna finns också storslagna vyer av landskap och London som är så otroligt vackra med mycket färg och kontraster. Något jag ständigt återkom till när jag såg filmen för det här blogginlägget var just hur otroligt snygga bakgrunderna var.

Designen är verkligen genomtänkt på så sätt att även förtexterna påverkas av filmens innehåll: man har tagit fasta på dalmatinernas fläckar och de används för att illustrera allt möjligt, bland annat får de utgöra noter när filmens kompositör och låtskrivare presenteras. Det sätter an tonen för hela filmen, och känns väldigt lekfullt.

Något annat som är en milstolpe (eller åtminstone nytt för Disneys tecknade långfilmer) är att den här filmen utspelar sig i modern tid. Alla tidigare Disneyfilmer utspelar sig i någon slags sagovärld eller förflutet, men den här filmen utspelar sig faktiskt i samma tid som den gavs ut. Det är tydligt 1960-tal i såväl kläder och utseende, och hundarna underhåller sig genom att titta på tv. Just den första tv-scenen ger väldigt mycket bakgrund och information som återkommer senare. Vi lär känna de olika valparnas personlighet, vi får vet att Lucky/Gullis älskar att titta på tv och gärna står längst fram och man etablerar också att Pongo har för vana att räkna in valparna. Allt detta blir väldigt viktigt efter att valparna har kidnappats och räddats. Liknande händelser återkommer gång på gång genom hela manuset: när Cruella först gör entré ser vi först genom hennes vansinniga bilkörning, hur rädd Perdita blir och genom att Roger i samma ögonblick kommer på en nidtext om Cruella. När hon går upp till dörren ser vi först bara hennes siluett genom glaset innan hon slutligen kommer in genom att själv slå upp dörren. Vi får alltså klart och tydligt för oss vilken typ av karaktär Cruella är innan vi ens stött på henne. Detta tydliggörs när vi ser henne nästa gång då hon plötsligt står i dörröppningen och blir upplyst av en blixt. Otroligt effektfullt!

Den här filmen innehåller några av Disneys mest intensiva scener, och man lyckas få till ordentliga actionscener med små medel. En av de första är egentligen när man tror att en av valparna är dödfödd och Roger bestämmer sig för att stryka över valpens rygg och se om den vaknar till liv. Det enda vi ser är Roger och Pongo medan klockan i rummet slår snabba slag och det regnar och åskar utanför. Detta bygger en sån stämning och total koncentration att när valpen väl börjar röra sig blir effekten så mycket större än om man använt bakgrundsmusik eller olika kameravinklar. Den andra är när Hjalle och Jeppe har lämnat huset och Nanny lyckas ta sig ut ur musikrummet och tror att de har stulit allt av värde – när hon upptäcker och inser att valparna är borta skiftar filmen direkt. Nannys förtvivlan, bakgrundsmusiken och hur hon är alldeles ensam ute i Londonnatten gör att även vi tittare känner hur hopplöst och hjälplöst allt är. Detta utgör också en sån kontrast mot hur Nanny har visats i tidigare scener, där vi fått se henne stå upp emot Cruella och mot Hjalle och Jeppe och här påminner hon i kroppsspråket väldigt mycket om Magdalena i Törnrosa.

Och då har vi inte ens pratat om de riktiga actionscenerna! Jag tänker på scenen där valparna ska flås och Pongo och Perdita gör entré genom fönstret. Hela bakgrunden skiftar till rött och striden mellan hundarna och Hjalle och Jeppe blir på allvar, även om vi aldrig tror att tjuvarna kommer vinna. Sen har vi jakten efter hundarna, som sker i etapper och trappas upp långsamt: från att Pongo har försökt sudda ut deras spår med en gren (som Cruella upptäcker) till att hundarna får upp hoppet i Dinsfors om en skjuts hem, vilket grusas av att Cruella och tjuvarna ankommer till Dinsford, till planen om att sota ner sig och hoppas på att inte bli upptäckta, till att de blir upptäckta och slutligen jagas av Cruella i sin bil. Det är högt adrenalinpåslag hela vägen, även när man ser om filmen.

De här scenerna med högt tempo varvas med långsammare scener där vi får chans att komma våra karaktärer närmre, och där man har bemödat sig med att få djuren att kännas som djur. När Pongo försöker lugna ner Perdita efter Cruellas första besök nosar han på henne precis som en hund gör och när sergeant Rapp är ute och rekognoserar på De Vils lantställe finns också en fin balans mellan väldigt kattlika rörelser och lite mer antropomorfa inslag. De olika djuren som hjälper Pongo och Perdita gör ett väldigt bra jobb med att ge filmen värme, med tanke på att större delen av filmen är en kidnappningsfilm. Alla hundar i skymningsskallet samt översten, kapten och sergeant Rapp som lokaliserar valparna och hjälper till med första biten, men också collien, korna och labradoren som hjälper dem när de har påbörjat den långa tunga resan hem genom Storbritanniens snötäckta landskap. Särskilt labradoren i Dinsford gör en hjälteinsats när han inte bara hjälper till att lasta på valparna, utan också ser till att uppehålla Hjalle och Jeppe när hundarna blivit avslöjade som dalmatiner.

Persongalleriet i den här filmen är ett av Disneys bästa, alla fyller en funktion och kompletterar varann bra både personlighetsmässigt och stilmässigt. Roger, Anita och Nannys mjuka framtoning, de olika hundarna och djurens personligheter och egenskaper, de klumpiga tjuvarna Hjalle och Jeppe och så såklart skurken Cruella De Vil. Cruella röstas ofta fram bland de bästa Disneyskurkarna, om inte den allra bästa, och det är lätt att förstå varför. Hennes design sticker ut och gör henne otroligt minnesvärd: de spetsiga dragen, obehagliga ansiktsuttrycken och den taiga kroppen som omsluts av gigantiska pälsar och med ett tydligt kroppsspråk. Cruella var animatören Marc Davis sista animationsjobb för Disney, och han lär ha sagt i intervjuer att det var ett av de roligaste uppdragen han haft. Och det syns! Här är verkligen någon som lagt ner alls in energi och kraft i karaktären och fått fram en av de obehagligaste skurkarna vi stött på. De flesta skurkar drivs av en vilja att tillskanska sig makt, rikedomar eller ära på något sätt, men här har vi en skurk vars drivkraft är fåfänga och en önskan om att få klä sig i hundpäls. Det blir extra obehagligt eftersom vi får veta att det bara är Pongo och Perditas valpar som är stulna – de andra valparna är köpta. Om Cruella bara hade låtit bli valparna och inte blivit så provocerad av Rogers ovilja att sälja dem hade hon fått sina hundpälsar, om än några färre till antalet. Utan Pongos valpar inget skymningsskall, inget letande efter saknade valpar och ingen sergeant Rapp/Pongo som kommer till valparnas undsättning. På så sätt orsakar Cruella sitt eget fall redan innan hon ens begått en olaglig handling!

En annan detalj som gör att filmen känns betydligt mer modern än tidigare Disneyfilmer är sättet man använt musiken i filmen. Musiken är pulshöjande i alla actionscener och de få sånger som finns i filmen kommer in på ett naturligt sätt genom att Roger är musiker och sångskrivare – det här är alltså ingen musikal där karaktärerna brister ut i sång utan anledning, utan genom att Roger får idéer till nya sånger. Det finns en sång till, men den är en tv-jingel som spelas på tvn strax innan Pongo och Perdita ska ut på sin kvällspromenad – således även den en sång som förekommer helt naturligt i filmens miljö.

Pongo innehåller några roliga så kallade ”påskägg”, alltså små blinkningar till oss i publiken. Under skymningsskallet deltar flera hundar från Lady och Lufsen, däribland Jock, Peg, bulldogen och Lady själv. Längre fram i filmen när sergeant Rapp rekognoserar på De Vils lantställe för första gången sitter valparna (och Hjalle och Jeppe) och tittar på en film på tv. De filmsekvenser vi får se är hämtade direkt ur Silly Symphonies-filmen I vårens tid – väldigt kul, och smart att återanvända material på det sättet!

Som vanligt när jag flera dubbar av en och samma film upptäcker jag nya saker som jag aldrig tänkt på, just för att skådespelare betonar olika eller att manuset fått lite annan betydelse vid en översättning. När jag såg Pongo på engelska förstod jag för första gången att Cruella ringer Roger och Anita efter att valparna försvunnit för att se till att Anita ska fortsätta ge henne information om hur Scotland Yards utredning ser ut. Trots att jag läser så mycket deckare och ser så många deckarserier har jag aldrig kopplat detta innan, riktigt svagt av mig. I övrigt förhåller sig de båda svenska dubbarna bra till originalet, fast på helt olika sätt. Jag som är uppväxt med den svenska omdubbningen slogs av hur behagliga rösterna är i båda originaldubbarna. Sergeant Rapp har tillexempel en betydligt djupare och mer barsk röst, och känns mycket mer trovärdig som sergeant än vad han gör i den svenska omdubben. Det är bara ett exempel, men i många fall är de svenska originalrösterna mer lika de amerikanska originalrösterna än i den svenska omdubben. Däremot har den svenska omdubben i många fall mer inlevelse, vilket förhöjer scenerna. Mona Seilitz och Gaby Stenberg gör båda bra insatser som Cruella (särskilt när man tänker på att Betty Lou Gerson som gör rösten i original är helt fantastisk) men Seilitz inlevelse är betydligt bättre. I original låter man Hjalle och Jeppe prata cockney – i den svenska originalduben pratar de rikssvenska medan de har betydligt ”bonnigare” dialekter i omdubben. Det här gör att Hjalle (eller Jeppe som han faktiskt heter i originaldubben – av någon anledning har man bytt namn på de båda mellan dubbningarna!) framstår som betydligt smartare i den svenska originaldubben än i någon av de andra dubbningarna.

Det tog någon minut innan jag hörde att det var Hans Lindgren som gör rösten till Pongo i den svenska originaldubbningen, och redan i Pongos inledningsmonolog är det stor skillnad mellan de svenska dubbningarna. I den svenska originaldubbningen (och i den amerikanska, för den delen) uppfattar man Pongo som otroligt uttråkad med sitt och Rogers liv, och att han bestämmer sig för att hitta en fru till Roger för att liva upp allt. I den svenska omdubben känns det dock mer som att Pongo är nedstämd och nästan deprimerad. När Pongo spanar efter en passande tjej och hund lyder repliken i den svenska omdubben ”Det var ett problem, ett jätteproblem” medan originalet är ”Det här var svårt. Mycket svårt.” vilket bara förstärker uppfattningen om Pongos sinnesstämning. Något som dock var otroligt roligt (och som jag skrattade högt åt) var upptäckten att en av korna i stallet där Pongo, Perdita och valparna tar skydd, pratar skånska i den svenska originaldubbningen. Mycket oväntat eftersom ingen annan har någon dialekt i dubbningen, och mycket oväntat att höra skånska över huvud taget i en dubbning från 1960-talet. Men man kanske tänkte ko = lantligt = skånska, vad vet jag?