The Swan Princess/Svanprinsessan (1994)

Prins Derek och prinsessan Odette sammanförs av sina föräldrar varje sommar i hopp om att de en dag ska förälska sig i varandra och gifta sig och på så sätt förena sina föräldrars riken. Ingen av dem ser fram emot somrarna eftersom de avskyr varandra, men när de väl träffas som vuxna blir de direkt förälskade i varandra. Derek vill ställa till med bröllop direkt, men Odette vill veta att han inte bara är förälskad i hennes utseende. På frågan ”vad mer?” svarar han klumpigt ”vad finns det mer?” och bröllopsutsikterna raseras. När Odette och hennes far reser hem till sitt rike stöter de på den onde trollkarlen Rupert, som Odettes far Wilhelm landsförvisat för flera år sedan. Wilhelm och hans soldater dödas och Odette tillfångatas, men antas också ha dött. Derek hinner fram för att höra Wilhelms sista ord om att de attackerats av ett stort odjur, och han bestämmer sig för att inte vila förrän han funnit Odette.

Rupert har tagit Odette till ett förfallet slott där han förvandlat henne till svan. Varje natt kan hon förvandlas tillbaka till människa, så länge hon befinner sig på sjön utanför slottet och låter månljuset träffa vingarna. Han lovar att bryta förtrollningen om hon går med på att gifta sig med honom, och därmed göra honom till kung av hennes fars rike, men hon vägrar. Det enda andra sättet att bli kvitt förtrollningen är om någon svär en ed om evig kärlek till henne, och bevisar det för världen. Tillsammans med sina djurvänner Sprutt (en sköldpadda), Jean-Bob (en groda) och Lunne (en lunnefågel) kokar de ihop en plan om att lura Derek till slottet för att se Odette och därmed berätta för honom vad han måste göra för att bryta förtrollningen. Planen lyckas, och Derek lovar att svära evig kärlek till henne vid hans mors bal, som ska gå av stapeln kvällen efter. Rupert har dock råkat höra planerna och smider planer för att slå tillbaka. Genom att fängsla Odette så hon inte kan förvarna Derek och förtrolla sin assistent till att se ut som Odette och gå till balen i hennes ställe lurar han Derek att svära sin ed till fel kvinna, vilket orsakar Odettes död. Derek skyndar tillbaka till slottet där Odette dör i hans armar. Han konfronterar Rupert, som visar sig vara det stora odjuret, en best som kan förvandla sig till avd som helst. Efter en kamp dödar Derek Rupert, och gråter sedan över Odettes kropp medan han nämner alla hennes egenskaper som han älskar. Odette vaknar till liv och de två kan gifta sig.

Svanprinsessan kom på 1990-talet, när Disneys monopol på tecknade kvalitetslångfilmer började brytas upp. Jag skulle väl säga att det påbörjades med Don Bluths filmer årtiondet innan, men nu gav sig alltså Richard Rich in i leken också. Precis som Don Bluth hade han arbetat på Disney och lämnat bolaget för att starta egen studio, och precis som Don Bluth har han haft problem att mäta sig mot giganten; hans andra filmer gick väldigt dåligt, vilket kanske är förklaringen till alla miljarder usla uppföljare till just Svanprinsessan, hans enda riktiga framgång. Det märks dock tydligt att han har sin bakgrund hos Disney, för animationsstilen känns som en Disneyfilm: Svanprinsessan och Don Bluths Anastasia var filmer som mina barndomskompisar var övertygade var Disneyfilmer. De har inte bara en animationsstil som efterliknar Disneys, utan filmerna är uppbyggda på samma sätt, som musikaler och med roliga sidofigurer. Detta var nog för att göra Svanprinsessan till en favoritfilm när jag var barn, och jag vill minnas att jag också tyckte den var rätt häftig när jag var liten; jag reagerade på att Odette krävde mer av Derek än att han skulle välja henne för hennes utseendes skull. I en Disneyvärld där många prinsessor hittade sin prins och gifte sig med honom utan att lära känna honom kändes det väldigt modernt. Detta har väl gjort också att filmen har ett lite rosa skimmer i mitt huvud, för hade jag sett den först som vuxen hade jag nog främst reagerat på att det är så många saker i handlingen som inte hänger ihop. Vissa saker får man bara acceptera eftersom det är en saga, men vissa bitar är lite väl för bekväma för att få handlingen att gå framåt. Storyn är löst baserad på baletten Svansjön, och det förklarar nog vissa ologiska bitar: man har försökt behålla delar ur baletten (Odile, den svarta svanen, som i filmen blir Ruperts assistent som är förtrollad) men inte lyckats på ihop berättelsen helt.

De flesta ologiska bitarna handlar om avstånden i filmen. Det första dyker upp när Wilhelm, Odette och hans soldater stöter på Rupert igen när han landsförvisats. Wilhelm och Odette åker i häst och vagn, men vi har sett innan att de lämnat Albertas rike på hästrygg. Detta antyder att de rest en längre tid eftersom de bytt transportsätt, men ändå lyckas en av kung Wilhelms soldater ta sig tillbaka till slottet för att varna Derek, och Derek hinner till platsen innan kung Wilhelm dör. När Derek letar efter det stora odjuret och Odette och Lunne har gett sig av till Dereks rike får man uppfattningen att det är en ganska bra bit emellan och rätt eländig terräng. Derek rider större delen av sträckan, även om han jagar Odette och Lunne sista biten till fots. Odette klarar senare av att flyga till Albertas slott och tillbaka på väldigt kort tid när hon ska varna Derek och han rider dit för att se henne innan hon dör, men det går att förklara bort med att man färdas så fort man kan, utan att känna efter när man har bråttom och har högt adrenalinpåslag, så det kan jag köpa. Det som däremot är konstigt är varken Odette eller Derek inser hur svårt det kommer vara för Odette att ta sig till balen på kvällen. För det första måste hon vara ute på sjön när månen går upp, men sedan måste hon också ta sig hela vägen till Albertas slott till fots – en sträcka hon aldrig gått. Man kan också tycka att Derek borde reagera på att ”Odette” har en helt annan klänning på balen (hur fasen har hon fått tag i den?). När det gäller balen och eden som Derek ska svära kommer bekväma förklaring – varför innebär en ed till fel person att Odette dör? Framförallt när Derek faktiskt inte svär eden till fel person: visst det är inte Odette som är där, men han svär ju inte eden till den fysiska personen, utan till Odette. Om förtrollningen nu är skapad på så sätt att den känner av om någon svär en kärleksed till Odette, och om den Odette älskar svär en ed till en annan person, så borde den ju också känna av vem Derek menar när han svär eden, inte att den är beroende av vem som råkar befinna sig i rummet just då? En annan väldigt ologisk grej i filmen är att Derek inte försöker skjuta Odette när hon landat på sjön och förvandlas tillbaka till människa. Vid det laget är Derek övertygad om att svanen han sett är det stora odjuret som kan förvandla sig till vad som helst, så när han väl ser att det börjar ske magiska rörelser runt svanen borde han väl passa på?

Jag nämnde tecknarstilen ovan och att den liknar och har samma kvalitet som Disneys; man har ändå valt att särskilja det något och få en egen tecknarstil, framförallt vad gäller människornas näsor. Många av djuren skulle kunna se exakt likadana ut i en Disneyfilm, ett bra exempel är alligatorerna vid Ruperts slott som är påtagligt lika alligatorn i Prinsessan och grodan som kom ett antal år senare, men människorna har en tydlig stil. Filmens bästa animationsaspekter är dock de som man inte vanligtvis tänker på, bakgrunderna och specialeffekterna. Bakgrunderna är slående vackra och skulle kunna användas som tavlor, och specialeffekterna är väldigt bra. När Derek är ute i skogen och letar efter det stora odjuret känner man verkligen hur solen strilar in mellan lövverken, och hur solstrålarna reflekteras på Odette när hon kommer flygande. Odettes förvandling till människa/svan ute i vattnet är också väldigt snygg gjord och en väldigt bra lösning för att slippa visa oss hur Odette rent fysiskt förvandlas från människa till svan och vice versa.

Figurerna i filmen är rätt bra balanserade, men jag måste säga att alla biroller överträffar huvudrollerna. Derek och Odette är ganska tråkiga och lite stela, kanske för att de inte tillåts vara mycket mer än just prins och prinsessa. De har betydligt mer personlighet i de korta scener vi ser av dem som barn, och det är synd att de personligheterna inte får vara kvar när de blir vuxna. Vi får dock väldigt härliga bifigurer i framförallt drottning Alberta, Polonius och Odettes djurvänner, så de kompenserar upp vilket kompenserar upp persongalleriet något. Särskilt Polonius är en riktigt frisk fläkt och jag kan inte riktigt komma på någon annan tecknad figur som har samma funktion och ställning i sin film, som Polonius har i denna. Han har möjlighet att vara sarkastisk och dryg både mot tjänstefolket och mot sin drottning och prins, men känns ändå älskvärd på något sätt. Väldigt intressant och spännande figur.

Filmens absolut starkaste kort är musiken, som håller väldigt hög klass. Paradnumret ”För längre än för alltid” nominerades till en Golden Globe, med rätta, och de andra låtarna är också väldigt bra. Varje låt har en lite egen stil vilket gör att de känns intressanta och anpassade efter sin plats i handlingen: ”Prinsessorna på parad” känns som ett galanummer, och ”Ingen dum idé” ger en enkel och smart ingång i Derek och Odettes relation och hur de växer upp tillsammans. Musikens betydelse för filmen sätter an redan under öppningsscenerna, där filmens titel kommer fram i just en sån vattenförvandling som ger Odette hennes olika skepnader. En annan del i filmen som använder musiken på ett smart sätt är när Derek tror att svanen Odette är det stora odjuret, bakgrundsmusiken sätter an en väldigt obehaglig stämning och ger scenen liv.

Den största överraskningen för mig när jag såg om filmen inför det här inlägget var de stora skillnaderna i dubbningarna och den svenska översättningen gentemot originalspråket. Vissa delar måste ha varit svåra att översätta och där har man gjort några lyckade repliker på svenska och några…mindre lyckade, men på vissa ställen har man medvetet gjort en skillnad som i mångt och mycket stärker filmen. Framförallt låttexterna måste ha varit rätt svåra, och det är också här som de främsta exemplen på rätt dåliga texter har gjorts. För att börja med öppningsnumret, ”This is my Idea”, som på svenska heter ”Ingen dum idé”. Engelskan byter ganska smart mellan ”This is my idea/This isn’t my idea” och så vidare, medan man i svenskan valt ”Vilken dum idé/Ingen dum idé”. I nästan hela sången funkar det, förutom i näst sista versen där Odette vinner över Derek i kortspel. I engelskan går det att behålla ”This is my idea/This isn’t my idea” som använts i tidigare verser, men när man i svenskan har cementerat ”Vilken dum idé/Ingen dum idé” låter det plötsligt som att Odette håller med om föräldrarnas plan att para ihop dem. Det här minns jag att jag och en vän funderade över när vi var barn, att det var så konstigt att Odette plötsligt bytte åsikt, och här är det alltså översättningen som ställer till det. Även i andra låtar har man valt att översätta på ett sätt som förvränger innebörden lite: ”No fear” blir ”Håll ut” och ”No more Mr. Nice guy” heter ”Aldrig mer herr mespropp” på svenska. Jag har inga förslag på hur man bättre skulle ha översatt dessa, men de svenska texterna blir lite mjäkiga i jämförelse med originalet.

Det är också några repliker som jag plötsligt förstod tack vare den engelska originaldubben. När Botte tar Dereks drottning när de spelar schack kommenterar han detta, och Derek svarar ”Inte nu igen!”. Den engelska originalrepliken är ”Twice in one day!” och först då gick det upp för mig att han menar att han förlorat både sin drottning i schackspelet och sin framtida drottning (i Odette). Det kan tyckas självklart när jag hör den svenska repliken nu, men den har verkligen bara gått mig förbi på svenska. En annan är att det i prologen tydliggörs att Ruperts krafter går om intet när Wilhelms soldater attackerar, och att det är därför han inte kan hämnas direkt. Den svenska berättarrösten säger bara att ”Ruperts onda planer stoppades”. I originalet demonstrerar man också hur Rupert ser ner på kung Wilhelm, genom att Rupert kallar honom ”Willy”. I svenska dubbningen säger han dock Wilhelm, som alla andra.

Det finns dock flera exempel på bra ändringar. Dels tycker jag att det är bra att man valt svenska namn till de flesta karaktärer, även om det inte finns någon direkt koppling till de namn som valts (Rogers – Polonius, eller Polle, Bromley – Botvid, eller Botte, Rothbart – Rupert, Uberta – Alberta, Wesley – Eskil, Speed – Sprutt). I sången där Derek övar skytte genom att slottets musiker fått klä ut sig till djur finns ett svåröversatt skämt där personen utklädd till Anka hela tiden luras (”Duck!” ”Yes/What?”). I svenska översättningen har det här blivit ”Akta! Anka!” vilket funkar bra och jag upplever är en bra lösning. De riktigt stora ändringarna är i början av filmen, vilket ändrar karaktärerna inbördes förhållanden något. När Wilhelm och Odette lämnar Alberta efter att Derek har gjort bort sig säger Wilhelm åt Odette att säga hej då. Replikskiftet lyder:
Wilhelm: ”Say goodbye Odette”
Odette: ”Goodbye”
Wilhelm: ”Goodbye….?
Odette: ”Prince Derek”
Ordvalen och skådespeleriet antyder att Wilhelm förmanar sin dotter att vara artig och avsluta på ett korrekt sätt. Även Dereks svar låter som att han blir tvingad av sin mor, och ger känslan av att de båda fortfarande ses som tonåringar av sina föräldrar. I den svenska dubbningen har man gjort en subtil ändring i texten och en väldigt stor ändring i hur replikerna levereras. Samma replikskifte:
Wilhelm: ”Säg adjö Odette”
Odette: ”Farväl”
Wilhelm: ”Farväl?!!!”
Odette: Prins Derek”
I den svenska dubbningen låter det som att Odette bestämmer sig för att slutgiltigt avsked och att Wilhelm blir bestört över att hon säger farväl istället för adjö. Även Dereks svar känns snarare som någon som är hjärtekrossad snarare än att trulig tonåring.

Det här är också till stor del Bert-Åke Vargs förtjänst; han gör en väldigt innerlig insats som kung Wilhelm, och på många punkter är nog de svenska röstskådespelarna snäppet bättre än originalet, framförallt i Sprutts fall, men även Christina Schollin som drottning Alberta ska lyftas fram. Ett specifikt undantag är Botte. Det är en figur som jag aldrig tyckt om, utan snarare undrat hur han kan vara Dereks vän eftersom han är så obota dum, självgod, irriterande och nästintill värdelös. Men så såg jag filmen med originaldubbning och fick inte alls samma känsla. Han är fortfarande inte särskilt smart, men han känns betydligt varmare och är mycket lättare att tycka om. Vad mycket en annan röst kan göra med samma figur!