La Vieille Dame et les Pigeons (1997)

En utsvulten gendarme ser hur en gammal dam matar duvor i en park och får en idé. Han bygger en duv-kostym och besöker damen, som bjuder in honom och bjuder honom på mat. Detta fortgår i flera månader och gendarmen blir rundare och rundare, och till slut tar han sig nästan inte förbi städerskan i hallen. På julafton är gendarmen återigen hos damen och går ut i köket för att hitta mer att dricka, då han upptäcker att damen har en annan besökare: städerskan, som är iklädd kattkostym, och damen som står med en stor häcksax. Gendarmen inser att den gamla damen har gött honom i månader för att mata katt-damen, och i samma ögonblick upptäcker damen honom. Hon börjar jaga honom med häcksaxen och han försöker förtvivlat få av sig huvudet på kostymen för att visa att han är en människa och inte en duva, men huvudet har fastnat. Till slut ramlar han ut genom ett fönster och lyckas på så sätt fly. Filmen avslutas framför Eiffeltornet där mannen, utan sin kostym, återigen är utmärglad men beter sig precis som en duva.

La Vieille Dame et les Pigeons är Sylvain Chomets debutfilm och visst är det tydligt att det är han som ligger bakom den. Mycket i bildspråket liknar det som senare kommer utgöra Trion från Belleville. Med det sagt så ger den här filmen en helt annan känsla än Belleville – det här är en djupt obehaglig film. I början kunde jag inte riktigt avgöra om jag bara tyckte den var konstig, men mot slutet när filmen når sitt klimax visste jag inte längre vad jag skulle tycka. Det börjar egentligen redan med mardrömssekvensen tidigt när gendarmen drömmer att han blir attackerad av duvor i människostorlek som börjar picka på hans bröstkorg. Däremot är det som sker efteråt länge väldigt enkelt, om än konstigt, och därför blir vändningen där damen jagar honom med häcksax så mer brutal. Hela filmen skapar så många frågor också – är damen så förvirrad att hon tror att gendarmen och städerskan är en duva respektive katt, eller väljer hon bara att spela med? Städerskan ser gendarmen gå med duvhuvudet under armen, förstår inte hon att det egentligen är en människa som klär ut sig? Är damen och städerskan helt enkelt psykopater som använder gendarmens desperation till sin fördel?

Filmen har nästan ingen dialog, utan de enda ord vi förstår är de som yttrad av amerikanska turister i början och slutet av filmen. Dessa är sådana otroliga karikatyrer att de inte går att ta seriöst, vilket nog inte heller är meningen. De är groteskt överviktiga och pratar med en bred överdriven sydstatsaccent, och har egentligen inte så mycket med resten av filmen att göra. Det går möjligtvis att dra paralleller mellan dialogen som handlar om hur fransmän och européer äter massa konstiga djur, till att damen och städerskan är bereda att äta gendarmen. I övrigt förstår vi utifrån skeendena vad exempelvis den gamla damen säger till gendarmen.

Själva tecknarstilen är rätt ojämn, och jag kan inte direkt avgöra om det är ett stilistiskt grepp eller om det har med budget/erfarenhet/deadlines att göra. Vissa karaktärer och scener har en tydlig seriestripskänsla, vilket är väldigt trevligt och jag gillar många av bakgrunderna. Anatomin är emellanåt lite märkligt, främst vad gäller duvorna, men jag får känslan av att hela filmen ska förmedla obehag, och därmed skulle dessa designval gå i linje med detta. Filmen blev enormt hyllad när den kom och vann ett flertal priser, bland annat en BAFTA för bästa tecknade kortfilm. Jag förstår varför, för den är onekligen intressant och spännande, men den känslan som stannar kvar hos mig efter att ha sett filmen är bara obehag.